Igge på piren

Ni som är intresserade av bakgrunden till följande inlägg men inte är insatta i frågan kan med fördel läsa inlägget ’Ayn Rand’.

Till följd av en utdragen diskussion om Ayn Rands objektivism, eller snarare hennes etiska egoism, har jag börjat fundera lite kring Hume’s lag. Detta då sanningsvärdet i objektivismen står och faller med sanningsvärdet i Hume’s lag. Efter att ha läst en hel del  ”lösningar” av problemet med Hume’s lag för objektivister vill jag använda en träffande sammanfattning av en objektivist:

Väldigt kortfattat kan man säga så här om “Humes lag”. Tanken här är att ett böra bara kan motiveras om man förutsätter ett annat böra bland sina premisser. Men det finns ett problem vad gäller det yttersta “börat” eller värdet, det som så att säga gör alla andra möjliga. Om det är det yttersta börat då kan det inte motiveras av ytterligare ett böra, för då är det inte längre det yttersta. Men om det inte finns ett ytterligare böra som kan motivera detta yttersta böra, då måste, sägs det, valet av detta yttersta böra vara helt godtyckligt och subjektivt. Ayn Rands svar på detta bekymmer är genom att visa att livet är det enda som logiskt och metafysiskt sett _kan_ tjäna som ett yttersta värde. Det går därför att motivera valet av livet som det yttersta värdet. Det är nämligen livet eller inget. Med andra ord är det bara om man väljer att hålla något annat än livet som valet blir omotiverat, för inget annat än livet är eller kan vara ett yttersta värde.”

Detta citat överensstämmer i sak med andra framställningar jag tagit del av.

Ett problem som närvarar är att resonemanget förutsätter det som ska bevisas. Det förutsätter så att säga att det finns en objektivt sann och universellt giltig moral. Hur ska man ta ställning till resonemang som förutsätter det som ska bevisas? Givetvis ska man förkasta dem.

Detta är dock inte det enda problemet. För det andra, om det finns en objektivt sann och universellt giltig moral och denna ska bygga på premisser om ’livet som yttersta fundament’ eller liknande är det enkelt att se att andra moralteorier än den etiska egoismen kan härledas. Varför skulle vi förfäkta en moralteori där individen och inte kollektivet sätts i centrum? Det krävs enligt elementär logik en subjektiv värdering för att rättfärdiga den etiska egoismen. Därför är den inte objektivt sann och universellt giltig.

Den etiska egoismen är således lika falsk eller lika sann som varje annan moralfilosofisk teori.

Optimus Prime och Ultra-Magnus är inte samma varelse. Gustav har påpekat detta faktafel som jag tidigare i veckan trodde var sant.

Optimus Prime och Ultra-Magnus är alltså två olika robotar i samma serie.

Jag läser en bok som heter MAO, den sanna historien. (Var god och notera anspråket i titeln). Har alltid varit lite svag för porträtt av karismatiska människor som genom diverse lyckas få med sig stora anhängarskaror. Det är väl mitt intresse för psykologi som gör sig gällande. Manipulation, karisma, trovärdighet, auktoritet, koherens och socialpsykologi är begrepp som framträder i förgrunden av denna bild.

Maos inställning till de moraliska principerna utgjordes av en kärna – självet, jaget – som stod höjt över allt annat. Han lär ha sagt följande:

Jag instämmer inte i åsikten att individen för att vara moralisk måste låta sina handlingar vägledas av principen att de ska vara andra till gagn. Moral behöver inte definieras i förhållande till andra … Människor som jag vill … tillfredsställa sig själva till bredden, och genom att göra detta erövrar vi automatiskt de högsta moraliska värderingar. Självfallet finns det människor och föremål i världen, men de existerar endast för min skull … Människor som jag har bara en plikt och den är gentemot oss själva, vi har ingen plikt gentemot andra människor.”

Mao trodde inte på något såvida han inte själv kunde dra fördel av det. Han sade att ett gott eftermäle ”inte kan skänka mig någon glädje, eftersom detta eftermäle tillhör framtiden och inte min egen verklighet”.

Jag har en intuition som säger mig att de flesta inom klassen av ”erövrare, diktatorer och sektledare” har tänkt och tänker i liknande banor. Pol Pot är ett exempel.

Jag vill egentligen inte göra följande jämförelse men känner mig tvingad: Det skulle lika gärna kunna vara Ayn Rand som citerades ovan. Den etiska egoismen säger bland annat det Mao förkunnade.

Till sist vill jag givetvis betona att det inte är önskvärt att ta saker ur sina sammanhang för att sedan göra jämförelser. Denna jämförelse är rent deskriptiv och åsyftar endast små delar av större helheter. Jag ”var bara tvungen” när jag kom över dessa rader av Mao i direkt anslutning till en ganska intensiv debatt om Ayn Rands filosofi.

Imorgon reser jag bort för att komma hem på söndag. (Konstig mening).

Jag vill varna om att följande text saknar struktur. 

Idag tänker jag på min egen och andras konsistens. Det är dock inte fallet att jag har blivit lösare i kroppen eller att jag har sett många tjocka personer. Jag tänker på konsistens i termer av intellektuell stadga eller snarare, i termer av logik. Det kan kallas om en vegan att denne är konsistent i sina värderingar, när värderingarna stämmer överens med varandra. En vegan som aldrig förtär animaliska produkter men köper skinnskor såväl som äger en nyinköpt skinnsoffa brukar man istället kalla inkonsistent. Begreppsparet konsistens/inkonsistens brukar liknas vid paret konsekvens/inkonsekvens. Men det är som ni säkert märker svårt att konsekventa eller inkonsekventa idéer, värderingar och dylikt då detta begreppspar snarare denoterar beteenden och handlingar.

Hur viktigt är det att vara konsistent? Det brukar nämligen påpekas ibland och lite överallt att människor inte är konsistenta och att detta inte är önskvärt.

I logiska härledningar är konsistensen (eller inkonsistensen) givetvis av enorm vikt. När en satsmängd är inkonsistent följer inte slutsatsen från premisserna. Med ett mer vardagligt uttryck kan sådana satsmängder kallas ogiltiga.

Det är ganska angenämnt att umgås med personer som är konsistenta. Man vet var man har dem. De kan förvisso bli ganska tråkiga om de aldrig beter sig oväntat.

Värderingar? Vegetarianer och annat löst folk som inte är sina ideal till fullo trogna är kanske idealtypen för personer med värderingar som är påtagligt inkonsistenta.

 Jag själv är en sådan halvmesyr till person som inte brinner tillräckligt mycket för mina ideal. Väljer bort kött för (7:e?) året i rad samtidigt som jag går omkring i ett par Stan Smith av läder (väljer förvisso bort skinn nu för tiden).

Har fått höra argument som konnoterar konsistensbegreppet. Det kan anföras att ”Om man ska vara som du, då kan man ju inte göra någonting!”. Som ni ser inrymmer föregående mening ett antagande om att man bör vara konsistent. Det smids tankar som säger att ett ställningstagande i en moralisk fråga implicerar liknande ställningstaganden i andra frågor som kan angripas på liknande sätt som den första frågan. Ett exempel på det sistnämnda är när en person försöker leva i enlighet med en idé vars imperativ säger att lidande skall minskas. Lidandet i en situation rörande ditt bör minskas såväl som lidandet i en situation rörade datt bör.

Det är troligtvis ganska svårt att slå sig fri från detta enkelspåriga och kategoriska sätt att tänka på. Det spinner kanske från våra biologiska begränsningar - vårt kategoriska uppdelande av allt - samt, ur en mer sociologisk synvinkel, kyrkans gamla och fortfarande existerande tankeartefakter (som då kanske ytterst är orsakade av våra genetiska predispositioner)(artefakter kan även kallas ”imaginary significations”, ”kognitiva institutioner” o.s.v.).

Om vi tänker oss att en person anser att det är önskvärt ur en moralisk synvinkel att djur varken får utstå lidande eller dö för människors tungor så anser jag att denne person inte behöver hysa andra uppfattningar i enlighet med de rörande djuren. Det måste få handla om avvägningar och annat som leder fram till de mål som har förutsatts. Jag är helt enkelt inte så radikal i mina åsyftningar. Jag tänker mig kanske att en vegetarian kan påverka mer än en vegan. En vegetarian kanske kan få tio annars svalt inställda personer att välja bort kött medan en vegan kanske endast får till stånd denna förändring hos två personer?

Kommentera gärna. Jag är medveten om min bristfälliga kunskap och den icke närvarande stringensen i inlägget.

Det är en självklarhet att vi målar upp bilder i vårt inre när vi läser böcker. Det är ofta ganska detaljerade bilder som skapas när vi tar del av en historia. I anslutning till detta fenomen vill jag rapportera om ett något märkligare målande av bilder som inträffar mig själv när jag läser facklitteratur. Jag kan ofta befinna mig på en specifik plats en hel bok igenom och platsen i fråga behöver sannerligen inta ha ett dyft med boken att göra.

- Under läsningen av en bok om psykoterapi befann jag mig mentalt i affären Överskottsbolaget.

- När jag läser om fri vilja, vad det än gäller, befinner jag mig i en vägkorsning i närheten av huset jag växte upp i.

- När jag tuggade Ayn Rand befann jag mig i restaurangen i anslutning till närbutiken Lucullus.

Det finns flera platser men kruxet är att jag endast är medveten om deras lokalisering vissa stunder. Jag vet inte om vi ska dra några förhastade slutsatser av detta. Det räcker med att vi konstaterar att fenomenet existerar för mig.

I och med att jag har diskuterat Ayn Rands filosofi med hennes anhängare den senaste tiden har jag kommit i kontakt med ett uttalande av Göran Greider som berör dessa personer. Göran är en vän av effektfulla utsagor. I en rikstäckande tidning har han som rubrik snickrat ihop följande:

Nyliberaler blir höga på sektlitteratur.”

Trots att artikeln innehåller faktafel och är irrelevant ur en filosofisk synvinkel vill jag ge honom en eloge för det snärtiga i hans uttryck.

Aesop Rock släppte för ett tag sedan albumet None Shall Pass. Ett album med genomgående hög kvalitét. Av de genomgående högt kvalitativa spåren är det dock ett särskilt jag å det varmaste rekommenderar. Det heter Catacomb Kids. Kolla upp det på Youtube eller liknande.

INLEDNING

Nu har det blivit dags att sammanfatta mina samlade intryck av Ayn Rands filosofi, delvis genom att särskåda vissa av hennes hängivna anhängares påståenden och delvis genom vad hon själv har skrivit.

Under de senaste veckorna har jag blivit medveten om vissa personers iver över Ayn Rands filosofi. Till en början upplevdes allt som ”nytt”. Lite som när man kommer över någonting som verkar originellt. Min personliga grunduppfattning eller ”grundkänsla” som jag lever i enlighet med går tvärt emot Ayn Rands. Detta kan vara en förklaring till varför jag har börjat göra efterforskningar.

Om en person gillar Rands idéer så är det givetvis ok. Har kommit i kontakt med subjektivister som gillar Rands idéer. Detta är varken oväntat eller konstigt. Jag kan förstå att vissa tilltalas av den etiska egoismen. Jag vill också påpeka att den etiska egoismen inte är så radikal och hemsk som den låter oinvigda tro vid första kontakten med den. Den etiska egoismen betonar omsorgen om ens egna intressen. Jag är enig med Rand i följande: Omsorg om ens egna intressen är inte något ont per se. Omsorg om ens egna intressen medför tvärtom ofta önskvärda ”saker”. Den traditionella filosofin har alltså enligt mig och andra tolkat ”egenintressen” lite illvilligt. En förklaring kan vara utilitarismens stora inflytande.

När vi vänder på steken ser vi att Rand inte bara i enlighet med den egoistiska aspekten utan också utöver den förkastar alla former av altruism. Altruistiska handlingar föreligger när andra människors intressen sätts framför de egna, när ens egenintressen får stå tillbaka. Med detta ser vi att Rand mycket väl kunde gå med på att vara snäll mot andra – men endast om det var hon själv som i grunden hade ett intresse av detta. En av de starkaste fördelarna med den etiska egoismen jämfört med sin nemesis utilitarismen är att den förstnämnda tillåter att människor värnar om ”sina egna” framför andra. Utilitarismen skulle i motsats till detta hävda att man bör offra en vän i förmån för två okända personer (förutsatt vissa antaganden). Personligen har jag aldrig förstått mig på denna dikotomi. Varför kan inte bägge alternativen ingå i en etisk teori? (Partikularismen klarar sig givetvis undan här). Jag vill hänga kvar lite kring denna fråga. Etiska egoister påpekar ofta det orimliga med en offermentalitet. Krävs det av en etisk teori att den väljer mellan endera egoistiska eller altruistiska förfaranden? Givetvis inte. En etisk teori skulle kunna inhysa element från bägge sidor. Visst, en problematisk konsekvens av en sådan teori skulle vara att den blir mindre vägledande. Men varför skulle man vilja välja mellan två problematiska alternativ när dessa kan kombineras? Dikotomiskt tänkande är välkommet i vissa fall medan det är malplacerat i andra. Försök att motbevisa mig utan att bli ”intrinsikalist”!

Det är emellertid inte på ett konceptuellt plan jag vill kritisera Rand & Co. Jag vill på ett sakligt sätt peka på vissa felaktigheter i Rands resonemang, främst när det gäller de yttersta betingelserna för hennes teoretiska anspråk. Först när dessa invändningar har tagits ställning till är det möjligt att på ett seriöst sätt utvärdera hennes moralfilosofi. Jag går således från metaetiken till moralfilosofin. 

RAND SOM AVVIKARE 

Jag vill hävda att Rand och hennes anhängare våldför sig på allmän filosofisk praxis. Kortfattat tar våldsföringen sig i uttryck genom förenklingar och falska argument. Detta är ingen ovanlig ståndpunkt att inta gentemot Rand & Co. Men oftast verkar de anse att det är själva det filosofiska etablissemanget som motarbetar dem. Vilka skäl har vi att tro detta? Den rimligaste förklaringen är nog att det handlar om en ad hoc – lösning som visar sig genom ett duckande för seriösa invändningar. En liknelse skulle kunna utgöras av det icke-falsifierbara i vissa av Freuds idéer: Freud frågar den lilla flickan om hon har drömt om spetsiga föremål på sistone. Flickan svarar ‘ja’ och Freud räknar svaret som ett bevis på att flickan lider av penisavund. Flickan svarar ‘nej’ och Freud räknar svaret som ett bevis för att hon har förträngt att hon lider av penisavund. Jag har noterat att Randianer har nära till hands att förkasta hela det filosofiska etablissemanget av anledningar som rör själva spelplanen. Jag anar att vi har att göra med två läger som så att säga inte talar ”samma språk”. Folke Tersman skriver någonstans om diskurser och argumentationer i allmänhet, att det gäller för all argumentation, om den vill vara fruktbar och potentiellt framgångsrik, att diskussionsdeltagarna delar en grund av gemensamma uppfattningar. Det måste finnas ett område av överlappning – en uppsättning föreställningar som kan utgöra premisser i de argument parterna åberopar. När jag har varit och kikat runt i etern verkar uppfyllandet av detta kriterium lysa med sin frånvaro.

Det sunda förnuftet – ett mellanspel

Det sunda förnuftet är ingen bra källa till kunskap när det gäller komplexa fenomen. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit i kontakt med innehållet i föregående mening. Detta nämns oftast utanför filosofin. Det sunda förnuftet används på ett sätt som leder till förenklingar. Rand och Co. verkar ha för hög tilltro till sitt sunda förnuft. 

BEGREPPSAPPARATER OCH METAETIK 

Problem 1: En kontroversiell aspekt hos Rand är att hon förespråkade en form av etisk egoism som hon försökte rättfärdiga objektivt, med fakta, samtidigt som hon explicit argumenterade mot värdeobjektivismen (som det sägs. Hon argumenterade givetvis mot ”intrincismen”). Nu vill randanhängare hävda att hon kunde göra detta då hon överbryggade klyftan mellan ‘Intrincism’ och ’subjectivism’ (jag använder engelska termer för säkerhets skull). Intrincismen hävdar att så kallade värdeegenskaper inhyses i tingen, att ting i världen bär på intrinsikala värden, att ett ting kan vara gott eller ont i sig oberoende av människorna. ”Subjektivismen” hävdar det motsatta, att värden skapas av värderande subjekt oberoende av tingen. Rand påpekar riktigt att bägge alternativen är falska. En exemplifiering av Rands lösning som jag fått av en kommentator och tillika randanhängare: 

Ett mycket enkelt exempel här är mat. Mat är bra för oss människor för det främjar vår överlevnad. Vi gör därför rätt i att sträva efter mat och att äta mat. Etc. Men mat är inte “gott i sig” oberoende av dess relation till oss människor. Nej, det är bra och gott – för oss. Därmed inte sagt att vi bara har hittat på matens värde. Nej det är bra och gott – för oss – för det faktiskt tjänar våra liv. Matens värde är alltså fakta.”

Vem skulle opponera sig mot detta? Att Rand har skapat ett luftslott som hon sedan effektfullt blåser ned under applåderna av sina lärjungar torde snart stå klart. Det hon egentligen gör är att missa målet. Jag har undersökt den nämnda dikotomin utan att egentligen hitta så tydliga spår efter den – den har inte använts så flitigt som det påstås och den är framför allt inte legio på området idag. Således verkar Rand antingen ha:

(a) skapat,

(b) justerat, eller

(c) på ett riktigt sätt använt

innebörden av begrepp för att sedan förkasta deras tillämpningar. Ett annat alternativ är att randianer idag sitter fast i Rands terminologi. Detta skulle betyda att deras ”karta” har blivit gammal.

Det blir lite illvilligt att hävda (a) eller (b). Även om hon antingen kan ha skapat eller (mer troligt) justerat (skräddarsytt) dikotomin för sina egna syften (notera att detta förfarande var önskvärt för Rand om det låg i hennes intresse att få inflytande eller bli populär eller dylikt) så blir det mer intressant att tolka henne så snällt som möjligt. Alltså ska vi undersöka (c). 

Rand var kanske adekvat i sina analyser, då, men värdeteorin har uppenbarligen utvecklats sedan dess. Således skulle hon idag inte kunna anses vara ett legitimt alternativ att lära ut i skolorna. Häri ligger kanske en förklaring till att hon inte får plats i akademins värld? Någonting som tyder på detta är att James Rachels i introduktionen till essäsamlingen Ethical Theory 1 - (The Question of Objectivity) särskiljer tre varianter av realism varav den första är den formen som Rand verkar gå till angrepp mot. (Notera att jag använder ‘realism’. Denna term inhyser inte samma bokstäver som ‘intrincism’. Jag använder realism för att det är i detta begrepp vi kan se ”intrincismen”. Om jag prompt skulle använda ”den falska dikotomin” ‘intincism-subjectivism’ så det ju stå klart att hennes idéer är passé. Dessutom är ju inte Rand intressant som ett historiskt fenomen i detta inlägg. Intresset ligger endast i huruvida hon skulle stå sig i dagens konkurrens.) Denna form kan kortfattat uppfattas som en teori om värdefakta som existerar oberoende av oss. I denna variant tar sig värdefaktan (eller värdeegenskaperna) enligt Rachels följande form:

… moral properties are distinctive properties that are separate from the object’s other qualities. When, after recounting all the other facts about the murder, including the facts about emotional reactions, prevailing social norms, and the like, we say that murder was evil, we are mentioning a new and additional fact.” 

Det är med denna beskrivning inte konstigt att exempelvis J.L. Mackie i polemik med detta uppbringar ”The argument from queerness” (det är ju ganska märkliga anspråk). Det verkar som om denna form av realism är väldigt lik ”intrincismen” (identisk?) som Rand angrep. Värdefaktan verkar finnas oberoende av människan som en del av världens beskaffenhet. (Notera att jag inte använder ‘värdeobjektivism’. Denna uppfattar jag som en rent semantisk tes. Hur som helst spelar ju ordvalen mindre roll. Det viktiga är att vi definierar innehållet). Modernare och mer rimliga varianter av realismen använder sig av supervenienshypotesen. Rachels beskriver enligt följande hur superveniens ska förstås:

Whether something is good or bad is always determined entirely by what its other properties are. For example, suppose there are two mailboxes that are exactly alike – they are the same size, the same color, made of the same material, equally waterproof, and so on. Now suppose it is suggested that one of these mailboxes is better than the other. This would make no sense, because objects cannot differ only in their goodness – if X is better than Y, there must also be some other difference between them … This may be expressed by saying that a thing’s goodness supervenes on its other properties.”

Supervenienshypotesen gör dock ingen skillnad beträffande Rands anspråk utan är endast ett element i vissa varianter av realism som undslipper problemet med att värdefakta anses vara konstiga (Mackie anser det dock fortfarande). Lars Bergstöm bland många menar att supervenienshypotesen inte är speciellt konstig. Värdefakta föreligger därför att vissa naturliga fakta föreligger. Psykologiska fakta är supervenienta på fysiologiska, kemiska egenskaper är supervenienta på fysikaliska o.s.v. För att återgå till Rachels och varianter av realism så menar jag att vi idag inte omges av värdeteoretiker som använder den falska dikotomin som Rand en gång i tiden vederlade.

Rachels skriver om ytterligare en form av realism vilken använder sig av begreppet ’secondary qualities’ som betecknande för hur vi ska förstå värdefakta. Han citerar John Locke när den sistnämnda beskriver hur vi ska förstå dem:

… secondary qualities are powers that objects have to produce effects in the counsciousness of observers.”

Detta är enligt min mening en självklarhet och det är även här vi kan se Rands idéer skymta förbi. Jag ska förklara vad jag menar genom att hänvisa till Rachels och andras mest välkända exempel:

A physical object, like a box, has a shape and mass that exists entirely independent of observers. (Shape and mass are primary qualities.) The box’s shape and mass would be the same even if there were no conscious being in the universe. But what of it’s color? Color is not a thing spread upon the box like a coat of paint. The box’s surface reflects light-waves in a certain way. Then, this light strikes the eyes of the observers, and as a result the observers have visual experiences of certain character. If the light-waves falling on the box were different, or if the visual apparatus of the observer was different, then the box would appear to have a different color, and this would no more be the box ‘real’ color than any other. The box’s ‘redness’, then, just consists in its power, under certain conditions, to cause a certain kind of observer to have a cerain kind of visual experience.”

Vi ser Rand skymta förbi då denna beskrivning påminner om överbryggningen mellan ”intrinsikalismen” och ”subjektivismen”. Min poäng? Att Rand och Co. inte är rättfärdigade att kritisera många av dagens värdeteoretiker då dagens värdeteoretiker inte omfattas av, använder sig av eller beblandar sig med dikotomin som Rand kritiserade. Man skulle kanske kunna se den nämnda dikotomin som en idealtyp där de två positionerna framställs som utkristalliserade alternativ istället för nyanserade? Detta för att människor över huvud taget ska kunna närma sig en förståelse av diskussionen. Detta gäller givetvis också positionerna och dess definitioner inom dikotomin. Jag ska för tydlighetens skull utveckla resonemanget om primära och sekundära kvalitéer genom (ännu ett) citat av Rachels:

What does it mean for something to be sour? A lemon is sour because, when we put it into our tongues, we experience a certain kind of taste. What is sour for humans might not be sour for animals with different kinds of sense-organs; and if we were made differently, lemons might not be sour for us. Moreover, what is sour for one human being might not be sour for another – although we do have a notion of what is ‘normal’ for our species in this regard. But, despite all this, to say that lemons are sour is not a ’subjective’ remark. It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”

Det som dock behöver nämnas är att detta inte är, som Rachels uttrycker det, en robust form av realism (men ändock realism). Tänk på partikularismen, eller sök efter den på nätet.

Det verkar således finnas flera ingångar för kritik av Rand, hennes metaetik, samt hennes kritik av diverse annat. Några aspekter har jag redan nämnt ovan. Nu till en kritik som kan riktas efter det vi lärt oss av Rachels – det kanske mest kontroversiella med Rands etik är att hon är fundamentist. Fundamentet som rättfärdigar hennes uppfattningar är det goda i ‘mänskligt liv’. (Fundamentismen är enligt min mening alltid cirkulär till sitt rättfärdigande, men jag lämnar det här.) Det är även på detta sätt jag har sett randianer tro sig komma undan Humes lag (Vi kommer till Humes lag nedan). 

Sammanfattning av problem 1

Den närmaste positionen till ‘intincism’ jag kommer att tänka på, som är i bruk idag, är den moraliska realismen och inte värdeobjektivismen (som jag har sett att vissa hävdar). Om denna realism kan det i ett fåtal fall sägas att den är ekvivalent med ”intrincismen” som den användes av Rand, men endast i ett fåtal. Det den moraliska realismen, och de flesta anhängare av den, oftast hävdar, är att det existerar värdefakta/värdeegenskaper kort och gott. Den säger alltså ingenting om huruvida dessa värdefakta existerar i tingen oberoende av människan eller vice versa. Partikularismen, en ”svagare” form av realism beträffande värden, hävdar exempelvis att det är kontexten som avgör någots moraliska status. Således beror en handlings moraliska status på vilka subjekt som ingår i kontextens räckvidd. Vissa behöver kött för att överleva medan andra inte behöver kött för att överleva. Det realistiska inslaget här är att det finns vissa fakta, naturliga fakta (vilka som behöver kött för sin överlevnad) och värdefakta (vilka berör den moraliska aspekten), som bestämmer den moraliska statusen hos någonting. Värdefaktan svävar inte omkring fritt som ett immateriellt väsen (som J.L. Mackie verkar tro) utan är istället kort och gott sådana fakta som rör moralen. Analoga exempel är ‘bilfakta’, ‘väderfakta’ o.s.v. En annan vanlig förklaring är att värdefaktan supervenerar på de naturliga faktan. För att exemplifiera kan vi säga att ’smärta’ hos en individ är ett naturligt faktum som t.ex. kan vara en konsekvens av oprovocerat våld. Denna naturliga fakta kan ligga till grund för misshandlarens handlings moraliska status. Detta förfarande (definitionsförvrängning alternativt att en idé har ett utgånget datum) är vanligare än man kan tro. Det är en populär strategi att omdefiniera det begreppsliga innehållet i ett ord för att sedan peka på felaktigheter i tidigare analyser där ordet har ingått. Om Rand nu har varit adekvat i sina analyser så är de ändå inte relevanta i dagens filosofi. Har man sedan uttryckets gåva (eller annat liknande, t.ex. grandiosa och/eller manipulativa personlighetsdrag) så blir efterföljden givetvis att en skara personer ansluter sig till ens idéer. Jag kommer att tänka på hur ‘tvång’ missanvänds av dagens antagonister av Marx och hans efterföljare (ingen värdering av Marxs idéer).

Så, Rand missar målet. Hon har visat det falska i användandet av en viss dikotomi, men det finns ett antal värdeteoretiska positioner som inte inhyses i den.

_______________________ 

HUMES LAG

Problem 2: En annan mycket kontroversiell aspekt i Rands etiska teori tycks vara att hennes etiska egoism står och faller med svaret på huruvida Humes lag är sann, åtminstone om man tar hänsyn till grundläggande sätt att tänka på. David Hume menade att vi aldrig kan härleda ”bör-satser” ur ”är-satser”.

Om vi drar en slutsats som vi menar visar på ett ”börande” så ingår det ett börande i någon av premisserna. Ingår det endast är-satser i premissmängden så är inte slutsatsen om ett börande logiskt tvingande.

Detta återknyter till min inledning – subjektivister kan få gilla Rands idéer utan att implikationerna blir inkonsistenta, men tar man Rands etiska egoism för objektivt sann är man illa ute. Jag ska på ett belysande sätt visa hur Hume menade. Om vi t. ex. konstaterar att många barn i världen svälter och att Sverige har resurser att hjälpa och vi bestämmer oss för vad vi menar med ‘många’, ’svälter’ och ‘resurser att hjälpa’ kan vi konstruera två är-satser:

1. Många barn i världen svälter.

2. Sverige har resurser att hjälpa.

_______________________

3. Sverige bör lindra denna svält.

_______________________

Som vi ser följer inte slutsatsen automatiskt. Resonemanget ser egentligen ut enligt följande:

1. Många barn i världen svälter (är-sats)

2. Sverige har resurser att hjälpa (är-sats)

3. Det är fel att barn svälter (värdesats (bör-sats))

___________________________________

4. Sverige bör hjälpa.

___________________________________

Sats 1 och 2 är som vi ser tydligt ”är-satser” eller faktasatser medan sats 3 är en värdesats som leder till börandet i sats 4. Som exemplet går inses det mycket lätt att argumentationen inte blir logiskt tvingande. Jag har sett ett antal randanhängare som med fräckhet förkastat Humes lag liksom jag har sett ett antal odefinerade personer med fräckhet förkasta determinismen (”Jo! Jag kan ju visst välja vad jag vill äta!”) (Notera att jag inte påstår någonting om determinismens sanningsvärde. Exemplet belyser endast den förenklande prägeln av resonemanget). Den mest rimliga förklaringen torde vara att resonemangen i Humes lag liksom i fri vilja- debatten inte förstås på ett adekvat sätt. Är det måhända det sunda förnuftet som spelar ut sina spratt?

Nu till saken. Ayn Rand och hennes anhängare förkastar Humes lag. Det kan anföras att böranden faktiskt kan härledas ur äranden, och att detta kan inses hur lätt som helst av vem som helst. Mer explicit: Är du hungrig bör du äta, är du en överlevare bör du inte ta livet av dig, är du trött bör du sova. Är det någon som inte ser poängen som jag vill få fram på ett klart sätt? Givetvis kan vi härleda BÖR från ÄR, men INTE på ett sådant vis att slutledningen är giltig i en objektiv mening.

Samtliga exempel innehåller implicita subjektiva värderingar.

Det är helt enkelt fallet att Ayn Rands etiska egoism innehåller argument som inte är logiskt tvingande och de är framför allt inte riktiga objektivt. ”Det är väl bra?” kanske den ännu icke initierade tänker? Icke. Det är snarare en inkonsistens. Ayn Rands etiska egoism kan med detta inte vara objektivt sann, punkt slut. 

- Varför?

- Därför att den använder sig av subjektiva värderingar i rättfärdigande av objektivitetsanspråket.

För att ytterligare förstärka min slutsats vill jag hänvisa till en avhandling av Håkan Salwén – Humes law: An Essay on Moral Reasoning. Salwén undersöker tre former av tillämpningar av Humes lag (till följd av vissa tvetydigheter beträffande giltighetsanspråk). Ingen tillämpning räddar Ayn Rand.

Den variant jag redogjorde för ovan och som jag har sett randianer förkasta kommer han fram till är en logisk sanning.

Om man tolkar Humes lag på ett mildare sätt så menar man med en värdesats i en premissmängd att ”de flesta skulle anse detta” (t.ex. att det inte är önskvärt när barn svälter). Men detta hjälper inte Rand nämnvärt då hon är ute efter ett objektivt rättfärdigande. (Om man här vill hänvisa till den psykologiska egoismen för att ytterligare försöka komma undan så kan jag i all enkelhet meddela att detta inte löser problemet. Den psykologiska egoismen som rättfärdigande av den etiska egoismen blir på ett ännu tydligare sätt ett belysande av det riktiga i Humes lag.)  

Enligt min ringa mening ser det mörkt ut för Rand och Co. Jag tror ärligt talat inte att Rand och hennes anhängare har haft eller har de filosofiska distinktionerna riktigt klara för sig. Allt detta sammantaget kan utgöra förklaringen till varför hon inte får plats i akademins värld, hennes idéer håller helt enkelt inte måttet. De är för ytliga och kan inte redogöra för givna invändningar. Det vissa av hennes anhängare dock har rätt i är att filosofin av idag tenderar att fjärma sig från vanliga människor. Detta torde dock vara en nödvändig konsekvens av filosofins betingelser. ___________________________________________________________

Notera 1: Jag argumenterar inte mot den etiska egoismen utan mot betingelserna för Rands rättfärdigande av den.

Notera 2: Läs inlägget väldigt noggrant och försök förstå vad som påstås. Jag vill diskutera Rand på ett seriöst sätt.

Aktivismen av idag utmanar de rådande politiska processerna. De politiska processerna befinner sig för långt ifrån ”folket”. Iris Young ställer i en artikel en fiktiv aktivists uppfattningar mot en förespråkare av en deliberativ demokratimodell för att försöka reda ut hur pass rättfärdigad och hur pass önskvärd aktivism är per se. Dessutom vill hon avgöra frågan om huruvida aktivism är ett tänkbart alternativ till en deliberativ demokratimodell.

Aktivisten påpekar att politiken inte är för vanligt folk. Politiker driver inte frågor om exempelvis köttindustrin. Därför blir en aktivistisk hållning gentemot politiken avståndsstagande. Den deliberativa demokraten kan hänvisa till officiella inbjudningar för att ”vanligt folk” ska kunna få sina röster hörda. Detta alternativ är dock inte speciellt önskvärt för aktivisten. Aktivisten hänvisar till maktstrukturer, pengar, egenintressen och liknande som antas styra processen. Ett nekande av aktivisten förefaller godtagbart.

Den ”mest generösa” tolkningen av en deliberativ demokratimodell kan tänkas bestå i vad som kan kallas ”hegemoniska diskurser”. Dessa är fora som uppfyller mer av de s.k. jämlikhetskraven. Hegemoniska diskurser är fora utan egenintressen, maktfaktorer och liknande. Samtalen i dessa fora skall även sträva efter Habermas idealtyp för samtalssituationer. Här ställs Youngs diskussion på sin spets. Förkastar aktivisten detta förfarande så hamnar vi i en situation där vi måste välja mellan en deliberativ demokratimodell och en anarkistisk. Aktivisten skulle kunna förkasta bruket av hegemoniska diskurser genom att hänvisa till att även sådan typer av diskurser inte klarar sig undan samhälleliga ojämlikheter. Aktivisten som förkastar detta förfarande menar således att den mest rättvisa av diskussioner som en deliberativ demokrati  kan erbjuda inte är tillräckligt rättvis.

Det är här debatten avgörs. Aktivism som inte är för kontroversiell (av typen ”jag vill kunna skjuta folk som träder in på min tomt”) är enligt min mening alltid rättfärdigad och önskvärd. Den för upp nya frågor på den politiska agendan. Problemet är att aktivism som ensamt förfarande förlorar det en deliberativ demokratimodell vinner i form av bilden av samhället som en etisk gemenskap. Med aktivism som ensamt förfarande (anarki) blir allt tillåtet. Detta skulle kanske fungera i ett fall där människorna är allt igenom ”goda”. Jag antar dock att så inte är fallet. Därför skulle jag företrädesvis välja en deliberativ demokratimodell om jag var tvungen att välja. Men det behöver jag lyckligtvis inte göra.

Autobots, ”de goda” i den tecknade serien Transformers, har en ledare. Ursprungligen hette han OPTIMUS PRIME. När den svenska översättningen var klar hette han istället ULTRA -MAGNUS.

Jag har i dagarna kommenterat och kritiserat inlägg på en annan sida. Det har främst varit den värdeobjektivistiska etiska egoismen och Ayn Rand som har varit föremålen. Lite som en sidodiskussion har jag ifrågasatt metodologiska ståndpunkter.

Inga personliga påhopp.

Men mina kommentarer raderas.

Anhängare av åsikter jag har kritiserat har inte tillåtit oliktänkande. Detta är märkligt.

Jag drar slutsatsen att de inte kan bemöta kritiken.

Jag håller det inte för troligt att det skulle finnas några universellt giltiga moraliska principer. Det mest genomarbetade försöket att lansera en sådan typ av teori utgörs av utilitarismen. 

När en person hävdar att det skulle finnas objektivt giltiga moraliska principer så kan denne enligt min mening härleda innehållet i detta påstående till två typer av källor – religionsbaserade och naturlighetsbaserade. Är principerna konstruerade av oss människor måste de vara malplacerade i många typer av fall.

Argumentationerna som kan återfinnas i debatten riskerar att fastna i den icke-kommunikativa (strategiska) kategorin av meningsutbyten och jag tror att detta kraftigt försämrar chanserna att, om det är möjligt, enas om en viss åskådning.

Vi måste förkasta yttringar om rätt och fel baserade på religiösa källor.

Kvar har vi naturlighetshärledningar.

Experimentella försök har gjorts för att rättfärdiga utilitarismen. Hur det än ligger till när det gäller människors genetiska predispositioner så hävdar jag att sådana typer av fakta endast är intressanta ur en rent deskriptiv, och på sin höjd förklarande, synvinkel. Dessa försök har alltså ingen bäring på normativa aspekter av idag – mycket som är naturligt är uppenbart moraliskt fel. Gener förändras långsammare än samhällen.

Ett vanligt kliv att ta efter ovanstående funderingar är att börja snegla åt relativismen. ”Hur ska vi kunna rättfärdiga universellt giltiga moraliska principer? Vi kan det inte, och därför finns inte rätt och fel i en objektiv mening utan endast i en subjektiv” (kan det kanske låta). Här anser jag att de flesta icke-religiösa människor befinner sig. Trots att de inte i praktiken lever i enlighet med deras teoretiska åskådningar – de är t.o.m. inkonsistenta.

För de som ändå inte vill ge upp tanken på objektiva rätt och fel kanske återvänder till utilitarismen och tänker att den kanske ändå stämmer, trots att den i många fall är svår att tillämpa samt att den i många fall uppenbarligen går emot invanda sätt att leva och tänka på, i dagens samhälle. Mot detta skulle man kunna hävda att om den uppenbarligen strider mot vissa invanda och av samhällen framprocessade regler för livsföringar så är den kanske ändå inte sann. Den fungerar åtminstone inte på ett tillfredsställande sätt.

Det enda intressanta området att dröja sig kvar vid innan vi ger upp tanken på objektiva rätt och fel är partikularismen -den kontextualitetsivrande varianten av realism utan universellt giltiga moraliska principer.

En antirealist i moral kan inte hävda ett dyft om vad som är rätt och orätt i moral – alla  moraluppfattningar är lika mycket värda, eller värdelösa. Detta är uppenbart falskt.

Så den mest praktiskt tilltalande aspekten av partikularismen är att anhängarna får möjlighet att yttra sig i moraliska frågor med förvissningen om att det är meningsfullt – ibland är det självklart att en handling är moraliskt orätt, då vill man kunna hävda detta mot en mindre informerad antagonist. Dessutom, endast för att en uppenbart orätt handling inte alltid, universellt, genom alla tider, skulle anses vara orätt är inget problem – kontexten har förändrats (en fördel). Detta tar, som sagt, inte universella alternativ som utilitarismen hänsyn till. Ytterligare en fördel är att den inte är speciellt självsäker – det är inte alltid eller ens ofta vi kan ta reda på vad som är rätt – det måste vara en fördel då det är oerhört komplexa fenomen som belyses i etiska frågor. Mätproblem liksom värderingsproblem kan infinna sig.

Partikularismen vänder, som andra sentida teoretiska ansatser, sig dock emot invanda sätt att tänka på. Kan detta vara en förklaring till att den inte är speciellt populär? Eller är förklaringen snarare att jag har missuppfattat för mycket?

Hoppas att denna konceptuella framställning har fått en och annan relativist, eller utilitarist, att börja fundera över sina positioner.

Läste för några år sedan om begreppet ‘Self-efficacy’. Det säger att människor generellt sett är mildare i sina tolkningar av sig själva än vid tolkningar av andra. När man gör bort sig eller misslyckas tenderar man att skylla på situationella faktorer och när man lyckas eller gör något som andra gillar så tenderar man att förklara detta med den egna personligheten. Fallet är det omvända beträffande andra människor. När en utomstående misslyckas tänker man att detta beror på egenskaper i dennes personliga karaktär. Lyckas en utomstående kan man uppfatta det som turligt eller att det beror på situationen.

Så nästa gång ni hör någon skylla på otur vid pokerförlust, eller hänvisa till skicklighet vid vinst, så kan ni tänka på detta.

(Detta gäller inte Olle)

I samband med detta har jag även läst att deprimerade personer ofta har mer realistiska uppfattningar om sig själva och deras omgivning. (Då menar jag inte realism i den vetenskapliga meningen).

Gamle gode, och kristne, Seron, före detta medlem i Mobbade Barn Med Automatvapen, lyckades i en låt svara sina kritiker med följande rad:

People ask me: Where´s the context of your lyrics? I respond with a context.”

Sverigedemokrater och annat [vanligt folk] brukar använda en rätt så obehaglig retorik. Argument brukar vanligen handla om historiska variabler a’la ”våra förfäder har byggt upp detta land”. I anslutning till sådana påståenden kan det hävdas att vissa privilegier ska få utnyttjas. ”De som har kommit hit har inte samma rätt till sådana privilegier”. (Nu uttrycker jag mig ganska klart, ofta är detta sådant som lyser igenom en mer politiskt korrekt retorik).

Jag vill anföra ett argument baserat på en liten del sunt förnuft och en liten del ‘ickefri vilja- fragment’. Det första grundantagandet är att PAP (The Principle of Alternative Possibilities) stämmer. Har en person inte några alternativ till en utförd handling så står denne fri från ansvar – blir jag tvångsdrogad av en ”mördardrog” och tar livet av en bäver så bör jag inte straffas, åtminstone inte stå som moraliskt ansvarig (’straff-moraliskt ansvar’ är en annan diskusssion). Istället för att ge mig in i en diskussion om determinismen i sig så använder jag determinismen i en lightversion. De flesta skulle hålla med om att vi påverkas av externa faktorer dagligen och att detta påverkar våra sätt att tänka och handla, men få skulle gå med på att vi inte har någon fri vilja alls. Därför vill jag peka på fall där det står ganska klart att vi har blivit påverkade till en så pass hög grad att det vi väljer inte baseras på ett fritt val samt att det går att peka ut det som i stora drag har fått oss att göra det vi gjorde. Ett klart och i praktiken vanligt förekommande fall gäller många till Sverige invandrade personer. De har troligtvis flytt från ett krig eller dylikt – de har hamnat i Sverige. Att valet föll på Sverige kanske berodde på att de hade släktingar här, de kanske valde ”slumpmässigt”, de kanske hade hört att Sverige var bäst o.s.v.? De hamnade i Sverige beroende på vissa i förhållande till dem oberoende faktorer.

När det gäller infödda svenskar har dessa haft föga inverkan på val av fosterland. Jag har inte kunnat påverka ett sådant utfall på något sätt. Detsamma gäller mina föräldrar och deras föräldrar. Jag kan inte ta åt mig någon ära för att Sverige är ett bra land att leva i, om det är ett bra land att leva i, då mina föräldrar och deras föräldrar har lagt grunden. Skönjer ni den [oändliga] regressen? 

Nu till argumentet: Ska jag och mina barn kunna utnyttja privilegier som invandrade personer inte får utnyttja? Ska jag bli irriterad över att jag inte får plats i X om en invandrad person för plats i X? ICKE! Eftersom jag och mina barn och invandrade personer och deras barn inte har gjort någonting, i grova drag, som gör att vi förtjänar varken beröm eller klander (bör stå som moraliskt ansvariga) när det gäller detta strukturella plan.

Således: sunt förnuft + en portion fri vilja- problematik = avväpning av vissa nationalistiska argument.

När det kommer omkring så är jag endast född i ett land som jag inte har bidragit mycket till att uppbringa, och landets yttre gränser är endast konstruerade o.s.v.

Argumentet kan användas i många olika typer av fall – Ska en man bli förfördelad i relation till en kvinna för att han har fötts till något som han inte har kunnat påverka?

Stor försiktighet måste även vidtas när analyser av andras användande av begrepp kritiseras. Jag har tyckt mig se den av mig ofta påpekade bristen på överlappande förståelse alltför ofta.

Ett belysande exempel kan exempelvis handla om Marx tvångsbegrepp. Marx menade att vi föds in i ett löneslavssamhälle. Att den befinliga samhälleliga strukturen utövar ett tvång på medborgarna – säljs inte den egna (och fria) arbetskraften är du tvingad till ett liv i armod.

Ett populärt sätt att malplacera Marx analys är att använda sig av en annan definition av tvång. Jag läste en kritik av Marx och hans efterföljare som definierade tvång som ‘hot om våld’. (Det spelar ingen roll hur definitionen uttrycks, det jag vill åt är att den skiljer sig). Med denna nya definition är det lätt att peka på det felaktiga i Marx analys – arbetarna är inte tvingade då de inte är hotade.

Djupt beklaglig argumentationsteknik. Det man kan göra är att kritisera definitionen. Men det blir endast en lek med ord. Vill man kritisera en analys av något skall man använda av ursprunget befintliga definitioner. Gör man inte det så skräddarsys resonemanget att passa de egna syftena. Punkt slut.

På en blogg jag är läsare av dök detta ämne upp. Jag har under en ganska lång tid förundrats av naturlighetshärledningar i moraliska resonemang.

Är det som är naturligt rätt per se?

Som denne andra bloggare skriver måste vi först och främst reda ut begreppen.

När detta är avklarat kan vi ta oss an frågan om hur begreppet används. I de fall jag har kommit i kontakt med urskiljs två typer av hänsyftningar: sanna och falska. (Eller mildare utyckt: mer rimliga och mindre rimliga).

De mer rimliga kan exempelvis handla om vad vi (eller andra djur) mår bra av - detta handlar om rent fysiologiska aspekter. En hund som får springa lös ibland mår bra av detta då det är naturligt för denna att t.ex. få utlopp för jaktlusta o.s.v. Det sker kanske någon slags utsöndring av ”lyckohormoner” när hunden fångar en boll i farten. I ett fall som detta kan vi kanske hävda att det är moraliskt fel att låta hundar bo burar för långa tidsperioder utan annat än kisspromenader.

När det gäller de mindre rimliga härledningarna kan jag säga att jag upplever dem som mer frekventa än de mer rimliga. Det obegaliga med dem är att de ofta används av fundamentalister av diverse typer. Åke Grens omdebatterade uttalande får utgöra paradexemplet: Det är onormalt att vara homosexuell (då det är naturligt att vilja reproducera avkommor); homosexuella kan inte avla barn på det förhärskande sättet. Andra obehagliga sätt att hänvisa till naturlighet kan vi se i dagens jämställdhetsdebatt. Kvinnor kan ibland hävdas vara predisponerade till omvårdande verksamheter.

Vad kan naturlighet ha att göra med moraliska frågor som dessa senare?

Mina spekulationer kring svaret utgörs av just en hänvisning till naturlighet – i ett fall av hur vi är disponerade att tänka. Flitiga läsare av denna blogg har sett mig hänvisa till människans predisposition till att tänka i kategorier. Moralens yttersta betingelser har länge handlat om huruvida det finns universella moraliska principer eller inte. Även denna debatt kanske kan härledas till människans disposition till kategoriskt tänkande.

Hur som helst, det blir kanske jobbigt för människor när de inte riktigt vet vad som är rätt och fel. Lagen ger inte tillräcklig vägledning i vissa frågor, den är hopplöst fördröjd. Vad har vi då att hänvisa till när vi vill hävda något ”som alltid har varit”? Guds existens blir mer och mer ifrågasatt. Kristendomens moraliska rättesnören likaså. Det naturliga blir här en för många självklar måttstock att använda sig av.

Jag hävdar dess felaktighet. Jag hävdar åtminstone att stor försiktighet måste vidtas.