Ayn Rand

INLEDNING

Nu har det blivit dags att sammanfatta mina samlade intryck av Ayn Rands filosofi, delvis genom att särskåda vissa av hennes hängivna anhängares påståenden och delvis genom vad hon själv har skrivit.

Under de senaste veckorna har jag blivit medveten om vissa personers iver över Ayn Rands filosofi. Till en början upplevdes allt som ”nytt”. Lite som när man kommer över någonting som verkar originellt. Min personliga grunduppfattning eller ”grundkänsla” som jag lever i enlighet med går tvärt emot Ayn Rands. Detta kan vara en förklaring till varför jag har börjat göra efterforskningar.

Om en person gillar Rands idéer så är det givetvis ok. Har kommit i kontakt med subjektivister som gillar Rands idéer. Detta är varken oväntat eller konstigt. Jag kan förstå att vissa tilltalas av den etiska egoismen. Jag vill också påpeka att den etiska egoismen inte är så radikal och hemsk som den låter oinvigda tro vid första kontakten med den. Den etiska egoismen betonar omsorgen om ens egna intressen. Jag är enig med Rand i följande: Omsorg om ens egna intressen är inte något ont per se. Omsorg om ens egna intressen medför tvärtom ofta önskvärda ”saker”. Den traditionella filosofin har alltså enligt mig och andra tolkat ”egenintressen” lite illvilligt. En förklaring kan vara utilitarismens stora inflytande.

När vi vänder på steken ser vi att Rand inte bara i enlighet med den egoistiska aspekten utan också utöver den förkastar alla former av altruism. Altruistiska handlingar föreligger när andra människors intressen sätts framför de egna, när ens egenintressen får stå tillbaka. Med detta ser vi att Rand mycket väl kunde gå med på att vara snäll mot andra – men endast om det var hon själv som i grunden hade ett intresse av detta. En av de starkaste fördelarna med den etiska egoismen jämfört med sin nemesis utilitarismen är att den förstnämnda tillåter att människor värnar om ”sina egna” framför andra. Utilitarismen skulle i motsats till detta hävda att man bör offra en vän i förmån för två okända personer (förutsatt vissa antaganden). Personligen har jag aldrig förstått mig på denna dikotomi. Varför kan inte bägge alternativen ingå i en etisk teori? (Partikularismen klarar sig givetvis undan här). Jag vill hänga kvar lite kring denna fråga. Etiska egoister påpekar ofta det orimliga med en offermentalitet. Krävs det av en etisk teori att den väljer mellan endera egoistiska eller altruistiska förfaranden? Givetvis inte. En etisk teori skulle kunna inhysa element från bägge sidor. Visst, en problematisk konsekvens av en sådan teori skulle vara att den blir mindre vägledande. Men varför skulle man vilja välja mellan två problematiska alternativ när dessa kan kombineras? Dikotomiskt tänkande är välkommet i vissa fall medan det är malplacerat i andra. Försök att motbevisa mig utan att bli ”intrinsikalist”!

Det är emellertid inte på ett konceptuellt plan jag vill kritisera Rand & Co. Jag vill på ett sakligt sätt peka på vissa felaktigheter i Rands resonemang, främst när det gäller de yttersta betingelserna för hennes teoretiska anspråk. Först när dessa invändningar har tagits ställning till är det möjligt att på ett seriöst sätt utvärdera hennes moralfilosofi. Jag går således från metaetiken till moralfilosofin. 

RAND SOM AVVIKARE 

Jag vill hävda att Rand och hennes anhängare våldför sig på allmän filosofisk praxis. Kortfattat tar våldsföringen sig i uttryck genom förenklingar och falska argument. Detta är ingen ovanlig ståndpunkt att inta gentemot Rand & Co. Men oftast verkar de anse att det är själva det filosofiska etablissemanget som motarbetar dem. Vilka skäl har vi att tro detta? Den rimligaste förklaringen är nog att det handlar om en ad hoc – lösning som visar sig genom ett duckande för seriösa invändningar. En liknelse skulle kunna utgöras av det icke-falsifierbara i vissa av Freuds idéer: Freud frågar den lilla flickan om hon har drömt om spetsiga föremål på sistone. Flickan svarar ‘ja’ och Freud räknar svaret som ett bevis på att flickan lider av penisavund. Flickan svarar ‘nej’ och Freud räknar svaret som ett bevis för att hon har förträngt att hon lider av penisavund. Jag har noterat att Randianer har nära till hands att förkasta hela det filosofiska etablissemanget av anledningar som rör själva spelplanen. Jag anar att vi har att göra med två läger som så att säga inte talar ”samma språk”. Folke Tersman skriver någonstans om diskurser och argumentationer i allmänhet, att det gäller för all argumentation, om den vill vara fruktbar och potentiellt framgångsrik, att diskussionsdeltagarna delar en grund av gemensamma uppfattningar. Det måste finnas ett område av överlappning – en uppsättning föreställningar som kan utgöra premisser i de argument parterna åberopar. När jag har varit och kikat runt i etern verkar uppfyllandet av detta kriterium lysa med sin frånvaro.

Det sunda förnuftet – ett mellanspel

Det sunda förnuftet är ingen bra källa till kunskap när det gäller komplexa fenomen. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit i kontakt med innehållet i föregående mening. Detta nämns oftast utanför filosofin. Det sunda förnuftet används på ett sätt som leder till förenklingar. Rand och Co. verkar ha för hög tilltro till sitt sunda förnuft. 

BEGREPPSAPPARATER OCH METAETIK 

Problem 1: En kontroversiell aspekt hos Rand är att hon förespråkade en form av etisk egoism som hon försökte rättfärdiga objektivt, med fakta, samtidigt som hon explicit argumenterade mot värdeobjektivismen (som det sägs. Hon argumenterade givetvis mot ”intrincismen”). Nu vill randanhängare hävda att hon kunde göra detta då hon överbryggade klyftan mellan ‘Intrincism’ och ‘subjectivism’ (jag använder engelska termer för säkerhets skull). Intrincismen hävdar att så kallade värdeegenskaper inhyses i tingen, att ting i världen bär på intrinsikala värden, att ett ting kan vara gott eller ont i sig oberoende av människorna. ”Subjektivismen” hävdar det motsatta, att värden skapas av värderande subjekt oberoende av tingen. Rand påpekar riktigt att bägge alternativen är falska. En exemplifiering av Rands lösning som jag fått av en kommentator och tillika randanhängare: 

Ett mycket enkelt exempel här är mat. Mat är bra för oss människor för det främjar vår överlevnad. Vi gör därför rätt i att sträva efter mat och att äta mat. Etc. Men mat är inte “gott i sig” oberoende av dess relation till oss människor. Nej, det är bra och gott – för oss. Därmed inte sagt att vi bara har hittat på matens värde. Nej det är bra och gott – för oss – för det faktiskt tjänar våra liv. Matens värde är alltså fakta.”

Vem skulle opponera sig mot detta? Att Rand har skapat ett luftslott som hon sedan effektfullt blåser ned under applåderna av sina lärjungar torde snart stå klart. Det hon egentligen gör är att missa målet. Jag har undersökt den nämnda dikotomin utan att egentligen hitta så tydliga spår efter den – den har inte använts så flitigt som det påstås och den är framför allt inte legio på området idag. Således verkar Rand antingen ha:

(a) skapat,

(b) justerat, eller

(c) på ett riktigt sätt använt

innebörden av begrepp för att sedan förkasta deras tillämpningar. Ett annat alternativ är att randianer idag sitter fast i Rands terminologi. Detta skulle betyda att deras ”karta” har blivit gammal.

Det blir lite illvilligt att hävda (a) eller (b). Även om hon antingen kan ha skapat eller (mer troligt) justerat (skräddarsytt) dikotomin för sina egna syften (notera att detta förfarande var önskvärt för Rand om det låg i hennes intresse att få inflytande eller bli populär eller dylikt) så blir det mer intressant att tolka henne så snällt som möjligt. Alltså ska vi undersöka (c). 

Rand var kanske adekvat i sina analyser, då, men värdeteorin har uppenbarligen utvecklats sedan dess. Således skulle hon idag inte kunna anses vara ett legitimt alternativ att lära ut i skolorna. Häri ligger kanske en förklaring till att hon inte får plats i akademins värld? Någonting som tyder på detta är att James Rachels i introduktionen till essäsamlingen Ethical Theory 1 – (The Question of Objectivity) särskiljer tre varianter av realism varav den första är den formen som Rand verkar gå till angrepp mot. (Notera att jag använder ‘realism’. Denna term inhyser inte samma bokstäver som ‘intrincism’. Jag använder realism för att det är i detta begrepp vi kan se ”intrincismen”. Om jag prompt skulle använda ”den falska dikotomin” ‘intincism-subjectivism’ så det ju stå klart att hennes idéer är passé. Dessutom är ju inte Rand intressant som ett historiskt fenomen i detta inlägg. Intresset ligger endast i huruvida hon skulle stå sig i dagens konkurrens.) Denna form kan kortfattat uppfattas som en teori om värdefakta som existerar oberoende av oss. I denna variant tar sig värdefaktan (eller värdeegenskaperna) enligt Rachels följande form:

… moral properties are distinctive properties that are separate from the object’s other qualities. When, after recounting all the other facts about the murder, including the facts about emotional reactions, prevailing social norms, and the like, we say that murder was evil, we are mentioning a new and additional fact.” 

Det är med denna beskrivning inte konstigt att exempelvis J.L. Mackie i polemik med detta uppbringar ”The argument from queerness” (det är ju ganska märkliga anspråk). Det verkar som om denna form av realism är väldigt lik ”intrincismen” (identisk?) som Rand angrep. Värdefaktan verkar finnas oberoende av människan som en del av världens beskaffenhet. (Notera att jag inte använder ‘värdeobjektivism’. Denna uppfattar jag som en rent semantisk tes. Hur som helst spelar ju ordvalen mindre roll. Det viktiga är att vi definierar innehållet). Modernare och mer rimliga varianter av realismen använder sig av supervenienshypotesen. Rachels beskriver enligt följande hur superveniens ska förstås:

Whether something is good or bad is always determined entirely by what its other properties are. For example, suppose there are two mailboxes that are exactly alike – they are the same size, the same color, made of the same material, equally waterproof, and so on. Now suppose it is suggested that one of these mailboxes is better than the other. This would make no sense, because objects cannot differ only in their goodness – if X is better than Y, there must also be some other difference between them … This may be expressed by saying that a thing’s goodness supervenes on its other properties.”

Supervenienshypotesen gör dock ingen skillnad beträffande Rands anspråk utan är endast ett element i vissa varianter av realism som undslipper problemet med att värdefakta anses vara konstiga (Mackie anser det dock fortfarande). Lars Bergstöm bland många menar att supervenienshypotesen inte är speciellt konstig. Värdefakta föreligger därför att vissa naturliga fakta föreligger. Psykologiska fakta är supervenienta på fysiologiska, kemiska egenskaper är supervenienta på fysikaliska o.s.v. För att återgå till Rachels och varianter av realism så menar jag att vi idag inte omges av värdeteoretiker som använder den falska dikotomin som Rand en gång i tiden vederlade.

Rachels skriver om ytterligare en form av realism vilken använder sig av begreppet ‘secondary qualities’ som betecknande för hur vi ska förstå värdefakta. Han citerar John Locke när den sistnämnda beskriver hur vi ska förstå dem:

… secondary qualities are powers that objects have to produce effects in the counsciousness of observers.”

Detta är enligt min mening en självklarhet och det är även här vi kan se Rands idéer skymta förbi. Jag ska förklara vad jag menar genom att hänvisa till Rachels och andras mest välkända exempel:

A physical object, like a box, has a shape and mass that exists entirely independent of observers. (Shape and mass are primary qualities.) The box’s shape and mass would be the same even if there were no conscious being in the universe. But what of it’s color? Color is not a thing spread upon the box like a coat of paint. The box’s surface reflects light-waves in a certain way. Then, this light strikes the eyes of the observers, and as a result the observers have visual experiences of certain character. If the light-waves falling on the box were different, or if the visual apparatus of the observer was different, then the box would appear to have a different color, and this would no more be the box ‘real’ color than any other. The box’s ‘redness’, then, just consists in its power, under certain conditions, to cause a certain kind of observer to have a cerain kind of visual experience.”

Vi ser Rand skymta förbi då denna beskrivning påminner om överbryggningen mellan ”intrinsikalismen” och ”subjektivismen”. Min poäng? Att Rand och Co. inte är rättfärdigade att kritisera många av dagens värdeteoretiker då dagens värdeteoretiker inte omfattas av, använder sig av eller beblandar sig med dikotomin som Rand kritiserade. Man skulle kanske kunna se den nämnda dikotomin som en idealtyp där de två positionerna framställs som utkristalliserade alternativ istället för nyanserade? Detta för att människor över huvud taget ska kunna närma sig en förståelse av diskussionen. Detta gäller givetvis också positionerna och dess definitioner inom dikotomin. Jag ska för tydlighetens skull utveckla resonemanget om primära och sekundära kvalitéer genom (ännu ett) citat av Rachels:

What does it mean for something to be sour? A lemon is sour because, when we put it into our tongues, we experience a certain kind of taste. What is sour for humans might not be sour for animals with different kinds of sense-organs; and if we were made differently, lemons might not be sour for us. Moreover, what is sour for one human being might not be sour for another – although we do have a notion of what is ‘normal’ for our species in this regard. But, despite all this, to say that lemons are sour is not a ‘subjective’ remark. It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”

Det som dock behöver nämnas är att detta inte är, som Rachels uttrycker det, en robust form av realism (men ändock realism). Tänk på partikularismen, eller sök efter den på nätet.

Det verkar således finnas flera ingångar för kritik av Rand, hennes metaetik, samt hennes kritik av diverse annat. Några aspekter har jag redan nämnt ovan. Nu till en kritik som kan riktas efter det vi lärt oss av Rachels – det kanske mest kontroversiella med Rands etik är att hon är fundamentist. Fundamentet som rättfärdigar hennes uppfattningar är det goda i ‘mänskligt liv’. (Fundamentismen är enligt min mening alltid cirkulär till sitt rättfärdigande, men jag lämnar det här.) Det är även på detta sätt jag har sett randianer tro sig komma undan Humes lag (Vi kommer till Humes lag nedan). 

Sammanfattning av problem 1

Den närmaste positionen till ‘intincism’ jag kommer att tänka på, som är i bruk idag, är den moraliska realismen och inte värdeobjektivismen (som jag har sett att vissa hävdar). Om denna realism kan det i ett fåtal fall sägas att den är ekvivalent med ”intrincismen” som den användes av Rand, men endast i ett fåtal. Det den moraliska realismen, och de flesta anhängare av den, oftast hävdar, är att det existerar värdefakta/värdeegenskaper kort och gott. Den säger alltså ingenting om huruvida dessa värdefakta existerar i tingen oberoende av människan eller vice versa. Partikularismen, en ”svagare” form av realism beträffande värden, hävdar exempelvis att det är kontexten som avgör någots moraliska status. Således beror en handlings moraliska status på vilka subjekt som ingår i kontextens räckvidd. Vissa behöver kött för att överleva medan andra inte behöver kött för att överleva. Det realistiska inslaget här är att det finns vissa fakta, naturliga fakta (vilka som behöver kött för sin överlevnad) och värdefakta (vilka berör den moraliska aspekten), som bestämmer den moraliska statusen hos någonting. Värdefaktan svävar inte omkring fritt som ett immateriellt väsen (som J.L. Mackie verkar tro) utan är istället kort och gott sådana fakta som rör moralen. Analoga exempel är ‘bilfakta’, ‘väderfakta’ o.s.v. En annan vanlig förklaring är att värdefaktan supervenerar på de naturliga faktan. För att exemplifiera kan vi säga att ‘smärta’ hos en individ är ett naturligt faktum som t.ex. kan vara en konsekvens av oprovocerat våld. Denna naturliga fakta kan ligga till grund för misshandlarens handlings moraliska status. Detta förfarande (definitionsförvrängning alternativt att en idé har ett utgånget datum) är vanligare än man kan tro. Det är en populär strategi att omdefiniera det begreppsliga innehållet i ett ord för att sedan peka på felaktigheter i tidigare analyser där ordet har ingått. Om Rand nu har varit adekvat i sina analyser så är de ändå inte relevanta i dagens filosofi. Har man sedan uttryckets gåva (eller annat liknande, t.ex. grandiosa och/eller manipulativa personlighetsdrag) så blir efterföljden givetvis att en skara personer ansluter sig till ens idéer. Jag kommer att tänka på hur ‘tvång’ missanvänds av dagens antagonister av Marx och hans efterföljare (ingen värdering av Marxs idéer).

Så, Rand missar målet. Hon har visat det falska i användandet av en viss dikotomi, men det finns ett antal värdeteoretiska positioner som inte inhyses i den.

_______________________ 

HUMES LAG

Problem 2: En annan mycket kontroversiell aspekt i Rands etiska teori tycks vara att hennes etiska egoism står och faller med svaret på huruvida Humes lag är sann, åtminstone om man tar hänsyn till grundläggande sätt att tänka på. David Hume menade att vi aldrig kan härleda ”bör-satser” ur ”är-satser”.

Om vi drar en slutsats som vi menar visar på ett ”börande” så ingår det ett börande i någon av premisserna. Ingår det endast är-satser i premissmängden så är inte slutsatsen om ett börande logiskt tvingande.

Detta återknyter till min inledning – subjektivister kan få gilla Rands idéer utan att implikationerna blir inkonsistenta, men tar man Rands etiska egoism för objektivt sann är man illa ute. Jag ska på ett belysande sätt visa hur Hume menade. Om vi t. ex. konstaterar att många barn i världen svälter och att Sverige har resurser att hjälpa och vi bestämmer oss för vad vi menar med ‘många’, ‘svälter’ och ‘resurser att hjälpa’ kan vi konstruera två är-satser:

1. Många barn i världen svälter.

2. Sverige har resurser att hjälpa.

_______________________

3. Sverige bör lindra denna svält.

_______________________

Som vi ser följer inte slutsatsen automatiskt. Resonemanget ser egentligen ut enligt följande:

1. Många barn i världen svälter (är-sats)

2. Sverige har resurser att hjälpa (är-sats)

3. Det är fel att barn svälter (värdesats (bör-sats))

___________________________________

4. Sverige bör hjälpa.

___________________________________

Sats 1 och 2 är som vi ser tydligt ”är-satser” eller faktasatser medan sats 3 är en värdesats som leder till börandet i sats 4. Som exemplet går inses det mycket lätt att argumentationen inte blir logiskt tvingande. Jag har sett ett antal randanhängare som med fräckhet förkastat Humes lag liksom jag har sett ett antal odefinerade personer med fräckhet förkasta determinismen (”Jo! Jag kan ju visst välja vad jag vill äta!”) (Notera att jag inte påstår någonting om determinismens sanningsvärde. Exemplet belyser endast den förenklande prägeln av resonemanget). Den mest rimliga förklaringen torde vara att resonemangen i Humes lag liksom i fri vilja- debatten inte förstås på ett adekvat sätt. Är det måhända det sunda förnuftet som spelar ut sina spratt?

Nu till saken. Ayn Rand och hennes anhängare förkastar Humes lag. Det kan anföras att böranden faktiskt kan härledas ur äranden, och att detta kan inses hur lätt som helst av vem som helst. Mer explicit: Är du hungrig bör du äta, är du en överlevare bör du inte ta livet av dig, är du trött bör du sova. Är det någon som inte ser poängen som jag vill få fram på ett klart sätt? Givetvis kan vi härleda BÖR från ÄR, men INTE på ett sådant vis att slutledningen är giltig i en objektiv mening.

Samtliga exempel innehåller implicita subjektiva värderingar.

Det är helt enkelt fallet att Ayn Rands etiska egoism innehåller argument som inte är logiskt tvingande och de är framför allt inte riktiga objektivt. ”Det är väl bra?” kanske den ännu icke initierade tänker? Icke. Det är snarare en inkonsistens. Ayn Rands etiska egoism kan med detta inte vara objektivt sann, punkt slut. 

– Varför?

– Därför att den använder sig av subjektiva värderingar i rättfärdigande av objektivitetsanspråket.

För att ytterligare förstärka min slutsats vill jag hänvisa till en avhandling av Håkan Salwén – Humes law: An Essay on Moral Reasoning. Salwén undersöker tre former av tillämpningar av Humes lag (till följd av vissa tvetydigheter beträffande giltighetsanspråk). Ingen tillämpning räddar Ayn Rand.

Den variant jag redogjorde för ovan och som jag har sett randianer förkasta kommer han fram till är en logisk sanning.

Om man tolkar Humes lag på ett mildare sätt så menar man med en värdesats i en premissmängd att ”de flesta skulle anse detta” (t.ex. att det inte är önskvärt när barn svälter). Men detta hjälper inte Rand nämnvärt då hon är ute efter ett objektivt rättfärdigande. (Om man här vill hänvisa till den psykologiska egoismen för att ytterligare försöka komma undan så kan jag i all enkelhet meddela att detta inte löser problemet. Den psykologiska egoismen som rättfärdigande av den etiska egoismen blir på ett ännu tydligare sätt ett belysande av det riktiga i Humes lag.)  

Enligt min ringa mening ser det mörkt ut för Rand och Co. Jag tror ärligt talat inte att Rand och hennes anhängare har haft eller har de filosofiska distinktionerna riktigt klara för sig. Allt detta sammantaget kan utgöra förklaringen till varför hon inte får plats i akademins värld, hennes idéer håller helt enkelt inte måttet. De är för ytliga och kan inte redogöra för givna invändningar. Det vissa av hennes anhängare dock har rätt i är att filosofin av idag tenderar att fjärma sig från vanliga människor. Detta torde dock vara en nödvändig konsekvens av filosofins betingelser. ___________________________________________________________

Notera 1: Jag argumenterar inte mot den etiska egoismen utan mot betingelserna för Rands rättfärdigande av den.

Notera 2: Läs inlägget väldigt noggrant och försök förstå vad som påstås. Jag vill diskutera Rand på ett seriöst sätt.