Igge på piren

Under de senaste veckorna har jag på ett antal forum diskuterat moralens betingelser. Positionerna som företräds och kritiseras brukar enligt min mening vara förenklade varianter av teorier som existerar i den moralfilosofiska och den metaetiska diskursen. Ofta är det just den realistiska positionen som utsätts för detta. De främsta anledningarna är troligtvis diskursens abstraktionsgrad samt efterhängsna ”idealtyper” av filosofiska positioner till följd av att översiktslitteratur behöver formulera vissa teser på endast ett sätt, ofta utkristalliserat. Till följd av detta, och trots min näst intill obefintliga läsekrets, vill jag genom James Rachels Ethical Theory 1 – The Question of Objectivity redogöra för tre varianter av realism beträffande moralen.

Etiken kan vara objektiv på så sätt att värdepåståenden – ‘bra’ och ’rätt’ o.s.v. – refererar till verkliga egenskaper eller ting. Värdefakta ingår i världens arkitektur. 

Moralisk realism menar att etiken är objektiv i termer av det ovan nämnda. Nu till redogörelsen av tre skiljda sätt att tänka på vilka samtliga kan samlas under begreppet ‘realism’.

1. One view is that moral properties are distinctive properties that are separate from an object’s other qualities. When, after recounting all the other facts about a murder, including the facts about emotional reactions, prevailing social norms, and the like, we say that the murder was evil, we are mentioning a new and additional fact.”

Denna position är en urtypisk form av realism. Värdeegenskaperna finns i objekten i världen och vad som är rätt och fel kan sägas vara helt oberoende av mänskliga subjekt och dessas preferenser och tyckanden. J.L. Mackie lade mot denna variant fram ”The argument from queerness”: Om det finns sådana (värde)egenskaper skulle de vara väldigt konstiga.

2. A second possibility is that moral properties are not special, peculiar properties but are identical with ordinary properties. For example, the property of being good might be identical to the property of being pleasurable … Whether something is good or bad is always determined entirely by what its other properties are … a thing’s goodness supervenes on its other properties.”

Här har vi att göra med två idéer. De första två meningarna refererar till en slags ”naturalism”, de sista två refererar till superveniens.

3. Finally, there is the view that moral properties are similar to what John Locke called ’secondary qualities’ … secondary qualities are powers that objects have to produce effects in the consciousness of observers … A physical object, like a box, has a shape and mass that exist entirely independent of observers. (Shape and mass are primary qualities.) The box’s shape and mass would be the same even if there were no conscious beings in the universe. But what of its colour? Colour is not a thing spread upon the box lika a coat of pain. The box’s surface reflects light-waves in a certain way. Then, this light strikes the eyes of observers, and as a result the observers have visual experiences of a certain character. If the light-waves falling on the box were different, or if the visual apparatus of the observer were different, then the box would appear to have a different colour, and this would no more be the box’s ‘real’ colour than any other. The box’s ‘redness’, then, just consists in its power, under certain conditions, to cause a certain kind of observer to have a certain kind of visual experience.

I enlighet med exemplet kan vi tänka om ”sekundära kvalitéer” om andra saker, exempelvis citroners surhet. Om man inte är försiktig kan det vara lätt hänt att man missar det realistiska inslaget i denna variant. Man kan tänka att det är upp till var och en vad de anser om saker och ting. Men som Rachel’s betonar angående exempelvis citroner, är det inte är upp till var och en helt och hållet då ” It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”

Som ni säkert inser är inte denna variant en ”stark” realism. De två första varianterna vill i stort sett klara sig oberoende av mänskliga subjekts preferenser och tyckanden medan denna kan förstås som en slags kompromiss mellan objektiva och subjektiva (eller, om ni vill, realistiska och antirealistiska) etikuppfattningar. Denna variant inhyser även idén om superveniens som jag redogjorde för ovan.

Denna den tredje varianten skulle säga att vi människor har vissa gemensamma nämnare vilka har evolverat under vår utveckling, exempelvis en strävan mot en trygg levnadsmiljö. Men den kan även försvara sig bra mot ”Oenighetsargumentet” som brukar anföras av antirealister. Detta då vi kan vara konstituerade på olika sätt genom biologi och/eller miljö – våra preferenser och tyckanden spelar in när vi värderar någonting.

Partikularismen kan sägas tillhöra denna tredje variant av realismer. Den är en slags kontextualism som inbegriper idén om sekundära kvalitéer, idén om superveniens men också idén om att mänskliga preferenser och tyckanden påverkar handlingars moraliska status. Partikularismen är enligt vad jag har läst ett svar på det metaetiska landskapets rigiditet och tendens till ett alltför dikotomiskt uppdelande av uppfattningar. Nu skiljer sig olika former av partikularism sig åt ganska mycket. Jonathan Dancy verkar vara en av radikalerna. Han menar att allt har potential att ändra sin valens. Det finns mildare förespråkare som talar om att x alltid är ”ett moraliskt minus” men att sådana moraliska minus kan övertrumfas av andra aspekter i en given situation.

Chantal Mouffe skriver i On the Political att:

… contrary to what post-political theorists want us to believe, what we are currently witnessing is not the dissappearance of the political in its adversial dimension but something different. What is happening is that nowadays the political is played out in the moral register. In other words, it still consists in a we/they discrimination, but the we/they, instead of being defined with political categories, is now established in moral terms. In place of a struggle between ‘right and left’ we are faced with a struggle between ‘right and wrong’.”

Den sociologiska känslan i detta citat märks genom att det riktar sig mot samhällsförändring, i detta fall politisk förändring. Personligen och intuitivt skriver jag under på att detta stämmer. Jag vet dock inte i vilken utsträckning det gör det. Påståendet är egentligen inte speciellt anmärkningsvärt. Här och där hör man att höger/vänsterskalan är på utdöende. Det som är än mer intressant är människors gemensamma föreställningar. Om människor mer och mer vägleds av sina moraliska övertygelser i sitt politiska tänkande och handlande så kan vi eventuellt vänta oss flera intressanta aspekter som spinner ur detta.

Etiska diskussioner aktualiseras i större utsträckning. Detta skulle vara spännande och det skulle troligtvis leda till en utveckling av diskursen i stort.

Hur kommer människor att resonera i etiska frågor? D.v.s. vilka betingelser kommer till spel? Skulle människor resonera universellt eller partikulärt? Skulle de resonera i enlighet med ett konsekvenstänkande eller i enlighet med ett strikt plikttänkande?

Människor skulle komma att handla mer ”privatpolitiskt” än vad de gör idag, d.v.s. de skulle i större utsträckning leva med föreställningen att ”allt är politiskt”. Det intressanta elementet ligger i frågan om vad som kan åstadkommas med detta förfarande jämfört med det mer partipolitiska. Blir konsekvenserna kaos och relativism? Eller finner vi gemensamma etiska uppfattningar att bygga vidare på?

Vad jag har förstått grundar sig den representativa demokratin på tre antaganden. De tre antagandena är att:

- alla kan ha en åsikt, att

- alla åsikter är lika mycket värda och att

- det råder konsensus om frågorna som skall tas ställning till.

Det första antagandet är givetvis problematiskt. Detta ser man om man har någon som helst förståelse för hur samhälleliga strukturer utövar effekter på individers sätt att tänka och handla på. Alla kan inte ha en åsikt och frågans komplexitet är det som bland annat avgör var gränsen går – vilka som kan och inte kan ha en åsikt. Pierre Bourdieu menar i enlighet med sin habitusteori att förklaringen till att alla inte kan ha en åsikt är att det finns vissa intressen och vissa mönster som ständigt reproduceras. Det politiska fältet följer vissa för detta fält givna mönster. Med andra ord är det de dominerande grupperna i samhället som sätter standarden för vad som skall tas ställning till. Det blir de dominerande grupperna som i större utsträckning kan ha åsikter då det är deras intressen som främst sätts upp på den politiska agendan. De dominerade grupperna sätter sig kanske inte in i relevant information då frågorna eller problemen som de ska ha åsikter om inte rör deras liv på samma tydliga sätt.

Det andra antagandet, att alla åsikter är lika mycket värda, är även detta problematiskt då vissa åsikter är mer underbyggda av skäl än andra. Detta betyder inte mer än att vissa kan hysa åsikter som de inte skulle ha hyst om de hade reflekterat kring dem ordentligt. Oreflekterade åsikter eller röster i ett riksdagsval kan i värsta fall leda till att politiken förfrämligas för medborgarna. Ur ett strikt moralfilosofiskt perspektiv och genom en bokstavlig tolkning verkar antagandet uppenbart falskt. En röst som förmedlar ett rop på hjälp verkar mer värd i sig än en röst som är av mer ytlig karaktär. Här tänker jag mig någon form av behovstrappa – att basala behov är mer värda än icke-basala behov.

Det tredje antagandet är även detta uppenbart problematiskt. Vi ska tala om samma saker för att det ska råda konsensus, för att en överlappande förståelse ska vara närvarande. Ett visst problem eller en viss politisk fråga som samhällsmedborgarna ska ta ställning till förstås troligtvis inte likadant om samhällsmedborgarna närmar sig denna fråga eller detta problem från olika samhälleliga positioner. Inom dagens politik, där tid är pengar och input av röster förvandlas till output av makt, närvarar begreppsförvirring, bristande kunskaper om konsekvenser samt ett ”fiskande” av röster på ett tydligt sätt. Ur en strikt tolkning av ”överlappande förståelse” menar vissa filosofer att det inte står helt klart att vi någonsin talar om exakt samma saker. Om vi bortser från denna tolkning, och återvänder till Bourdieu, kan vi istället fråga oss om graden av överlappande förståelse är tillräcklig för att demokratiska processer ska kunna äga rum på ett legitimt sätt. Frågan om konsensus är därför relaterad till frågan om hur hårda krav vi bör ställa på den överlappande förståelsen. Är vi tillfredsställda när endast den minsta av överlappande förståelse finns närvarande torde detta tredje antagande vara legitimt att anta. Men för en mer välfungerande och önskvärd politisk process kräver vi förstås mer överlappning än den minsta tänkbara. En demokrati som ”lever” bör inbegripas av krav på konsensus, kring uppfattningen av frågor och problem, som är ganska höga. Kärnan i lösningen av problematiken kring den överlappande förståelsen av specifika frågor är de politiska samhällsmedborgarnas grad av engagemang. Utan viljan att sätta sig in i relevant information och liknande blir det svårt att se hur graden av överlappande förståelse ska kunna öka i en markant mening.

Vilken tur att man är uppvuxen i en modern, världsvan och nyskapande familj. När jag växte upp visste jag aldrig vad som väntade när jag kom hem från skolan. Bägge föräldrarna är ess i köket. En vanlig vecka kunde matmässigt se ut som följer:

Måndag: Farsan slänger ihop lite indiskt – Currykyckling. Mums.

Tisdag: Lite italienskt skadar aldrig – Köttfärssås och spaghetti. Går inte av för hackor.

Onsdag: Kinesiskt känns alltid fräscht – Nudlar wokas med frysta grönsaker. Hai!

Torsdag: Det franska köket får inte glömmas bort. Baguetter med skagenröra. Ja tack!

Fredag: Vi avslutade alltid veckan med lite mexikanskt – Tacos. WOW vad starkt det kan vara med mat!

Lördag: Dessa helgdagar var alltid slappa som en siesta. Därför blev det ofta italienskt – Pizza med ananas.

Söndagen: Här ville vi alltid festa till det lite extra.  Det blev ofta äkta amerikansk mat – Stekta hamburgare med pommes strips.

På detta vis rullade det på. Det är skönt så här i efterhand att konstatera att man slapp all tråkig svensk mat som kåldolmar.

Sociala rörelser är på framåtmarsch. Det sjunkande valdeltagandet har många orsaker. Jag tror dock inte att det sjunkande valdeltagandet samvarierar med grad av politiskt engagemang. Jag tror att dagens politik delvis håller på att transformeras till en slags ”livspolitik”. Ett livspolitiskt förfarande är mer personligt och det pågår ständigt i form av alla de val vi utför i vardagens alla valsituationer.

När vi talar om livspolitiken i en mer kollektiv mening talar vi om sociala rörelser. I The Blackwell Companion to Social Movements defineras Sociala rörelser enligt följande:

Collectives acting with some degree of organization and continuity outside of institutional or organizational channels for the purpose of challenging or defending extant authority, whether it is institutionally or culturally based, in the group, organization, society, culture, or world order of which they are a part.”

Inom området för sociala rörelser finns mängder av intressanta frågeställningar. Övergripande och i generella termer kan vi ställa dagens modernitetsforskning mot framväxten av sociala rörelser. Jag tänker på Mikael Carlehedens beskrivning av ”Autencitetens tidsålder” – självförverkligande och utlevande individer som vill göra en skillnad anser troligtvis att dagens representativa demokrati är alltför trög.

Det är också intressant med själva motiven bakom ett mer privatpolitiskt handlande – drivs aktivister av moraliska skäl? Vilka argument finns närvarande? Premisser?

Jag tänker mig att aktivister kan placeras på olika positioner längs med ett antal dimensioner. Några exempel på sådana dimensioner är:

Global ansats – Lokal ansats

Röstar i riksdagsval – Röstar inte i riksdagsval

Kontroversiella aktioner – Okontroversiella aktioner

Spontana aktioner – Planerade aktioner

Reflexivt – Vanemässigt/Internaliserat

Moraliska skäl – Inte moraliska skäl

Förändringsbetonat – Konserverande

Hierarkisk organisation – Platt organisation

Hög frekvens – Låg frekvens

Identitetsskapande – Inte identitetsskapande

För att finna strukturella förändringar i samhället kan vi leta i människors livsföringar. Det privatpolitiska förfarandet verkar vara ett passande område att rota i. 

Första gången min hund hörde fågelkvitter såg hon samtidigt en längdskidåkare. Konstigt fenomen för en hundvalp att varsebli.

Andra gången hon hörde fågelkvitter började hon se sig omkring efter en längdskidåkare.

Våren benämns ofta uteslutande i positiva ordalag. Jag gillar vissa av vårens egenskaper – värmen, ljuset, de växande blommorna.

Jag kan dock dra en negativ slutsats angående kombinationen ’våren och jag’. Den säger att jag saknar kraft och kreativitet under våren. Vårdepressioner är tydligen ungefär lika vanliga som de mer kända ‘Höstdepressionerna’. Jag antar att jag varje vår lider av någon form av depression *delight* och att den främsta orsaken är den föregående långa och kalla och mörka vintern.

Som vän av ordning vill jag påpeka att det inte är vårens fel i sig att jag är svagare under vissa perioder. Det är endast fallet att våren ”råkar” vara inkommande samtidigt som min kraft sinar.

Som skjutna ur kanoner föddes vi på nytt.