Representativ demokrati
Vad jag har förstått grundar sig den representativa demokratin på tre antaganden. De tre antagandena är att:
- alla kan ha en åsikt, att
- alla åsikter är lika mycket värda och att
- det råder konsensus om frågorna som skall tas ställning till.
Det första antagandet är givetvis problematiskt. Detta ser man om man har någon som helst förståelse för hur samhälleliga strukturer utövar effekter på individers sätt att tänka och handla på. Alla kan inte ha en åsikt och frågans komplexitet är det som bland annat avgör var gränsen går – vilka som kan och inte kan ha en åsikt. Pierre Bourdieu menar i enlighet med sin habitusteori att förklaringen till att alla inte kan ha en åsikt är att det finns vissa intressen och vissa mönster som ständigt reproduceras. Det politiska fältet följer vissa för detta fält givna mönster. Med andra ord är det de dominerande grupperna i samhället som sätter standarden för vad som skall tas ställning till. Det blir de dominerande grupperna som i större utsträckning kan ha åsikter då det är deras intressen som främst sätts upp på den politiska agendan. De dominerade grupperna sätter sig kanske inte in i relevant information då frågorna eller problemen som de ska ha åsikter om inte rör deras liv på samma tydliga sätt.
Det andra antagandet, att alla åsikter är lika mycket värda, är även detta problematiskt då vissa åsikter är mer underbyggda av skäl än andra. Detta betyder inte mer än att vissa kan hysa åsikter som de inte skulle ha hyst om de hade reflekterat kring dem ordentligt. Oreflekterade åsikter eller röster i ett riksdagsval kan i värsta fall leda till att politiken förfrämligas för medborgarna. Ur ett strikt moralfilosofiskt perspektiv och genom en bokstavlig tolkning verkar antagandet uppenbart falskt. En röst som förmedlar ett rop på hjälp verkar mer värd i sig än en röst som är av mer ytlig karaktär. Här tänker jag mig någon form av behovstrappa – att basala behov är mer värda än icke-basala behov.
Det tredje antagandet är även detta uppenbart problematiskt. Vi ska tala om samma saker för att det ska råda konsensus, för att en överlappande förståelse ska vara närvarande. Ett visst problem eller en viss politisk fråga som samhällsmedborgarna ska ta ställning till förstås troligtvis inte likadant om samhällsmedborgarna närmar sig denna fråga eller detta problem från olika samhälleliga positioner. Inom dagens politik, där tid är pengar och input av röster förvandlas till output av makt, närvarar begreppsförvirring, bristande kunskaper om konsekvenser samt ett ”fiskande” av röster på ett tydligt sätt. Ur en strikt tolkning av ”överlappande förståelse” menar vissa filosofer att det inte står helt klart att vi någonsin talar om exakt samma saker. Om vi bortser från denna tolkning, och återvänder till Bourdieu, kan vi istället fråga oss om graden av överlappande förståelse är tillräcklig för att demokratiska processer ska kunna äga rum på ett legitimt sätt. Frågan om konsensus är därför relaterad till frågan om hur hårda krav vi bör ställa på den överlappande förståelsen. Är vi tillfredsställda när endast den minsta av överlappande förståelse finns närvarande torde detta tredje antagande vara legitimt att anta. Men för en mer välfungerande och önskvärd politisk process kräver vi förstås mer överlappning än den minsta tänkbara. En demokrati som ”lever” bör inbegripas av krav på konsensus, kring uppfattningen av frågor och problem, som är ganska höga. Kärnan i lösningen av problematiken kring den överlappande förståelsen av specifika frågor är de politiska samhällsmedborgarnas grad av engagemang. Utan viljan att sätta sig in i relevant information och liknande blir det svårt att se hur graden av överlappande förståelse ska kunna öka i en markant mening.
