Igge på piren

Under de senaste veckorna har jag på ett antal forum diskuterat moralens betingelser. Positionerna som företräds och kritiseras brukar enligt min mening vara förenklade varianter av teorier som existerar i den moralfilosofiska och den metaetiska diskursen. Ofta är det just den realistiska positionen som utsätts för detta. De främsta anledningarna är troligtvis diskursens abstraktionsgrad samt efterhängsna ”idealtyper” av filosofiska positioner till följd av att översiktslitteratur behöver formulera vissa teser på endast ett sätt, ofta utkristalliserat. Till följd av detta, och trots min näst intill obefintliga läsekrets, vill jag genom James Rachels Ethical Theory 1 – The Question of Objectivity redogöra för tre varianter av realism beträffande moralen.

Etiken kan vara objektiv på så sätt att värdepåståenden – ‘bra’ och ’rätt’ o.s.v. – refererar till verkliga egenskaper eller ting. Värdefakta ingår i världens arkitektur. 

Moralisk realism menar att etiken är objektiv i termer av det ovan nämnda. Nu till redogörelsen av tre skiljda sätt att tänka på vilka samtliga kan samlas under begreppet ‘realism’.

1. One view is that moral properties are distinctive properties that are separate from an object’s other qualities. When, after recounting all the other facts about a murder, including the facts about emotional reactions, prevailing social norms, and the like, we say that the murder was evil, we are mentioning a new and additional fact.”

Denna position är en urtypisk form av realism. Värdeegenskaperna finns i objekten i världen och vad som är rätt och fel kan sägas vara helt oberoende av mänskliga subjekt och dessas preferenser och tyckanden. J.L. Mackie lade mot denna variant fram ”The argument from queerness”: Om det finns sådana (värde)egenskaper skulle de vara väldigt konstiga.

2. A second possibility is that moral properties are not special, peculiar properties but are identical with ordinary properties. For example, the property of being good might be identical to the property of being pleasurable … Whether something is good or bad is always determined entirely by what its other properties are … a thing’s goodness supervenes on its other properties.”

Här har vi att göra med två idéer. De första två meningarna refererar till en slags ”naturalism”, de sista två refererar till superveniens.

3. Finally, there is the view that moral properties are similar to what John Locke called ’secondary qualities’ … secondary qualities are powers that objects have to produce effects in the consciousness of observers … A physical object, like a box, has a shape and mass that exist entirely independent of observers. (Shape and mass are primary qualities.) The box’s shape and mass would be the same even if there were no conscious beings in the universe. But what of its colour? Colour is not a thing spread upon the box lika a coat of pain. The box’s surface reflects light-waves in a certain way. Then, this light strikes the eyes of observers, and as a result the observers have visual experiences of a certain character. If the light-waves falling on the box were different, or if the visual apparatus of the observer were different, then the box would appear to have a different colour, and this would no more be the box’s ‘real’ colour than any other. The box’s ‘redness’, then, just consists in its power, under certain conditions, to cause a certain kind of observer to have a certain kind of visual experience.

I enlighet med exemplet kan vi tänka om ”sekundära kvalitéer” om andra saker, exempelvis citroners surhet. Om man inte är försiktig kan det vara lätt hänt att man missar det realistiska inslaget i denna variant. Man kan tänka att det är upp till var och en vad de anser om saker och ting. Men som Rachel’s betonar angående exempelvis citroner, är det inte är upp till var och en helt och hållet då ” It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”

Som ni säkert inser är inte denna variant en ”stark” realism. De två första varianterna vill i stort sett klara sig oberoende av mänskliga subjekts preferenser och tyckanden medan denna kan förstås som en slags kompromiss mellan objektiva och subjektiva (eller, om ni vill, realistiska och antirealistiska) etikuppfattningar. Denna variant inhyser även idén om superveniens som jag redogjorde för ovan.

Denna den tredje varianten skulle säga att vi människor har vissa gemensamma nämnare vilka har evolverat under vår utveckling, exempelvis en strävan mot en trygg levnadsmiljö. Men den kan även försvara sig bra mot ”Oenighetsargumentet” som brukar anföras av antirealister. Detta då vi kan vara konstituerade på olika sätt genom biologi och/eller miljö – våra preferenser och tyckanden spelar in när vi värderar någonting.

Partikularismen kan sägas tillhöra denna tredje variant av realismer. Den är en slags kontextualism som inbegriper idén om sekundära kvalitéer, idén om superveniens men också idén om att mänskliga preferenser och tyckanden påverkar handlingars moraliska status. Partikularismen är enligt vad jag har läst ett svar på det metaetiska landskapets rigiditet och tendens till ett alltför dikotomiskt uppdelande av uppfattningar. Nu skiljer sig olika former av partikularism sig åt ganska mycket. Jonathan Dancy verkar vara en av radikalerna. Han menar att allt har potential att ändra sin valens. Det finns mildare förespråkare som talar om att x alltid är ”ett moraliskt minus” men att sådana moraliska minus kan övertrumfas av andra aspekter i en given situation.