Illusionisten
Jag plöjde ett tummat och gulnat exemplar av Illusionisten av John Fowles från 1966 (org. titel: The Magus) för sex år sedan och blev ganska påverkad av den. Den är väldigt välskriven, väldigt tjock och väldigt bra. I år läste jag någonstans om författarens inspirationer och såg att Albert Camus nämns. Med andra ord är det inte så konstigt att jag blev påverkad då. Fowles leker lite med människans fri vilja. Så här lyder Adlibris beskrivning:
Efter studier i Oxford och lärarjobb i en liten trist småstad längtar Nicholas Urfe ut i världen. En bidragande orsak är en kort men stormig kärleksaffär med australiskan Alison Kelly. Han behöver komma bort, och en möjlighet öppnar sig: vid Lord Byron-skolan på den grekiska ön Phraxos finns det en ledig tjänst som lärare i engelska. Strax innan han lämnar England möter han sin företräderska, som vid avskedet ger honom en kryptisk varning. Landskapet är vackert på Phraxos och under sina långa vandringar för att lära känna ön upptäcker Nicholas en enskilt belägen villa och träffar dess gåtfulle ägare Maurice Conchis och hans skyddslingar, de vackra tvillingarna June och Julie. Därmed dras han in i en labyrint av märkliga händelser, ett psykologiskt experiment, där det gäller att skilja mellan illusion och verklighet. Och labyrinten behärskas av Conchis – illusionisten.
Steve Sem-Sandberg skriver bl.a. följande om Fowles i DN:
Jaget hos Fowles är bara utgångspunkten för en lång rad spekulativa resonemang om historiens och verklighetens natur. Något förenklat skulle man kunna säga att Fowles författarskap uppehåller sig vid den smala gränsen mellan determinism och frihet. Var slutar historien och var börjar min personliga vilja, är den fråga nästan alla hans romaner ställer.”
I samma text framkommer det, tyvärr, via hans utgivna dagboksanteckningar, att Fowles avskydde homosexuella och judar. Vi får hoppas att detta hade med hans stroke och göra.
Ps. Maurice Conchis, illusionisten själv, är för mig en skallig Sean Connery. Måste bero på de mörka ögonen.
