Hård determinism och dess efterföljare
Alla inkompatibilister anser inte att fri vilja existerar (libertarianism). Vissa anser att determinismen är sann samtidigt som de förnekar existensen av fri vilja.
Inför fortsättningen bör vi ha med oss följande tre teser:
(1) Fri vilja (i den ansvarskrävande meningen) är inte kompatibel med determinism.
(2) Det existerar ingen fri vilja i denna mening, eftersom
(3) Alla händelser är determinerade av naturlagarna (universell determinism).
Hårda determinister accepterar samtliga av dessa och en sådan uppfattning är inte speciellt vanlig bland nutida filosofer. Efterföljare till denna position brukar förkasta (1) och (2) medan de ställer sig neutrala till (3). Förkastandet av (1) går emot kompatibilism och förkastandet av (2) går emot libertarianism.
Om det är någon som undrar över varför dessa efterföljare förhåller sig neutralt till (3) kan jag säga att de flesta inom detta läger anser att det är det mänskliga beteendet som är determinerat. De menar att om det existerar indeterminerade händelser i den mikrofysikala världen så har detta inget eller försumbara effekter på det makrofysikaliska mänskliga beteendet.
Jag anser personligen att dessa efterföljare till den hårda determinismen har en intuitiv kraft, sedan har jag ingen aning om vad detta beror på. En sak jag dock vurmar extra för är förståelse för mänskliga handlingar. Med förståelse mot bakgrund blir ofta responsen mer adekvat.
Det där med makrodeterminism är ett intressant koncept. En bollbana, eller en dator är ju uppenbarligen makrodeterministiska.
Dock finns en grej man måste betänka vad gäller kvantfysiken, den handlar inte bara om mikrofysik. Allting är kvantfysiskt, det verkar visserligen som att de slumpvisa effekter vi kan påvisa bara är tydliga på mikronivå, men jag tror inte att det följer att vi kan göra en uppenbar uppdelning av mikro och makronivå.
Men det kanske är så att hjärnan är makrodeterministisk, men jag kan inte förlikas med sådana tankar. Determinism är förvisso det enkla sättet att förstå saker men det lämnar ju det subjektiva utanför, det subjektiva blir ju ”ett spöke i maskinen”.
Vissa materialister säger ju då att det inte finns något subjektivt och i så fall har jag inget bra motargument, förutom att det subjektiva visst finns.
Daniel
september 29, 2008 vid 8:26 f m
Ja, du har kanske rätt i att en uppdelning mellan mikro och makro saknar övertygande kraft. Vissa menar ju precis detta. Men detta spelar kanske inte så stor roll då slumpmässiga makrofenomen inte verkar styras av viljor.
Ang. det subjektiva: Jag vet inte riktigt om det subjektiva lämnas utanför om determinismen stämmer. Det blir ju fortfarande ”din” åsikt (t.ex.) trots att du inte ”har kommit fram till den” (så att säga).
Och det skulle fortfarande ”kännas” som om det subjektiva finns inom dig givet denna materialism.
Men vad vet jag? I dessa träsk är det svårt att känna sig fullt övertygad om den ena eller den andra tesen. Jag landar vid mina intuitioner, som dessutom wobblar från dag till annan.
Det positiva för mig är emellertid att jag inte bryr mig speciellt mycket om vad som stämmer eller inte, det är tillräckligt att frågan är intressant.
Patrik
september 29, 2008 vid 3:28 e m
Jo, konsekvensen av determinism är att det subjektiva ”känns” men att det egentligen inte orsakar något. En sådan teori är möjlig, men för mig är den totalt ologisk. Om världen är sådan så kan vi förklara hela hjärnans funktion och fortfarande inte förstå varför det finns subjektivitet. Det subjektiva kan då aldrig förklaras.
Daniel
september 30, 2008 vid 8:30 f m
Jag tänkte mig snarare följande: Givet att vi kan förklara hela hjärnans funktion, d.v.s. reducera ned alltsammans till elektriska impulser så kan vi ju förklara subjektivitet. Men det beror förstås på hur vi definierar subjektivitet. Man skulle väl kunna säga att subjektiviteten så att säga är lokaliserad i den eller den hjärnan, och att den eller den personen tycker si eller så. Men du kanske snarare åsyftar subjektivitet som klander/beröm/tillskrivelse o.s.v. d.v.s. att subjekt aldrig kan ta åt sig äran för någonting?
Patrik
september 30, 2008 vid 12:51 e m
När jag talar om det subjektiva är det vad man upplever, jag tänker mig att det subjektiva inte kan bevisas på ett objektivt sätt. Vi kan ju förstå att någon känner smärta för att det ser så ut eller för att de säger att de gör det men jag kan inte se att man någonsin kan bevisa att upplevelsen av smärtan verkligen finns där inne i huvet på nån.
Jag tänker mig alltså att bara för att vi lär oss allt om hjärnan, och vi ”vet” att vissa processer i hjärnan innebär smärta så kommer en sådan idé för evigt bara vara en filosofisk idé. Det kan aldrig bli objektiv vetenskap.
I ett sådant läge kan subjektiva upplevelser aldrig förklaras, de bara är där.
Men förvisso, det finns ju de som säger att subjektiva upplevelser egentligen är objektiva men sådant kan jag inte förstå.
Daniel
september 30, 2008 vid 2:17 e m