Teismen är konstig men verkar på vissa sätt naturlig för somliga. Ögnade för ett tag sedan igenom Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 och min bortträngda oförståelse för teister kom farandes som ett brev på posten. Trots att Sturmark är långt ifrån en favorit kände jag igen mig i mycket av hans skrivna ord. 

Nog om detta. Två utsagor jag relativt ofta stöter ihop med är 

(i)  ”Någonting större än oss själva har skapat det som existerar” , och

(ii) ”bevisa att gud inte finns då”  (som åtföljs av ”det är ingen mening att fortsätta diskutera, folk tror olika” (som om det vore oavgjort)).

Jag har ganska stor förståelse för att många hävdar rimligheten i (i) då det är svårt att tänka sig någots (ett ting, ett väsen etc.) existens som orsakslös. Vad fanns innan gud? Sturmark bland många andra pekar istället (bl.a.) på möjligheten med en oändlig serie Big bangs. Och bara för att det är svårt att med tankarna begripa någonting som är oändligt (på grund av våra hjärnors begränsningar) betyder ju detta inte att det är omöjligt för oändlighet att existera. Jag tycker nog att den rimligaste tanken är att universum expanderar – kontraherar – exploderar – expanderar – kontraherar – exploderar o.s.v.

Försiktighet bör dessutom beaktas vad gäller begreppsanvändningen här. Detta då många som tror (i) även anser sig vara teister i den meningen att gud existerar (nu) och ingriper i vår vardag (som om detta vore en nödvändig konsekvens). Jag tror att många som accepterar (i) per automatik går detta felslut till mötes – de är helt enkelt inte medvetna om alternativen. Istället borde många av dessa teister istället se sig som deister. Vill man inte, eller kan man inte begripa existens utan skapare verkar deismen vara ett alternativ då den erkänner gud som skapare men förnekar gud som ingripande i världen. Om någon vill tro att någonting större än oss själva är den första av orsaker har jag intet att säga denne. Jag anser frågan onödig och omöjlig och innehållslös och utan konsekvenser.

Nu till (ii). Detta är en oerhört märklig uppmaning som saknar reella konsekvenser. Bevisa att det inte finns någon människa med 300 armar! Aha! Du kunde inte bevisa det. Då är det  väl oavgjort. Du får tro vad du vill, vi tror helt enkelt olika. Idén om gud som allvetande, allgod och allsmäktig är makaber och ligger väldigt långt ifrån allt vi har kunskap om.

Är det då naturligt att tro på gud? För att återknyta till inläggets första mening så säger jag med vissa förbehåll  ’Ja’ och jag använder anknytningsteori som delförklaring. Det är högst sannolikt att vissa teister, antagligen omedvetet, använder gud som en trygg bas för sin existens. Mer om anknytning i senare inlägg.

Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi, Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia och Sharon Rider, docent i filosofi, skriver idag i SvD att vetenskapens guld numera är till salu. De skriver följande:

Borta med vinden är den grund för forskningen som tecknas i universitetens Magna Charta: Universitetens forskning och undervisning skall vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar.”

Så här ser det inte alltid ut ute bland universiteten. Att vetenskapen är till salu leder bl.a. till att naturvetenskapen premieras på bekostnad av humaniora, att forskare kan komma att bilda publikationsklubbar för att framstå som mer konkurrenskraftiga, att forskare kan komma att bilda privata firmor för att kunna redovisa företagsanknytning mm.

Skribenterna pekar på några vetenskapliga insikter som står i bjärt kontrast till den gryende utvecklingen.

- Vetenskaplig kunskap skapas inte genom styrning. Vet man vad man vill komma fram till är det definitionsmässigt inte vetenskap man håller på med.

- Bibliometriska mått har ingen entydig koppling till vetenskaplig kvalitet.

- Att ge forskare starka vinstintressen i sin egen forskning är att underminera det vetenskapliga normsystem som säger att forskare ska vara oberoende och skapa kunskap för alla, i allmänhetens tjänst.

Utvecklingen är oroväckande på många sätt utöver de som nämns i artikeln. Jag har sett att forskning baserad på kvantitativa metoder över lag premieras framför forskning baserad på kvalitativa metoder. Detta skulle inte vara ett så stort problem om det inte vore så att forskning baserad på kvantitativa metoder ofta far med allvarliga metodologiska svårigheter. Detta problem har ju givetvis kvalitativ forskning också, men den stora skillnaden är att kvantitativa forskningsmetoder äger ett generaliseringsanspråk som kvalitativa forskningsmetoder saknar. Med generalitetsanspråket bör det medfölja en uppmaning att vara vaksam på forskningresultaten, men denna uppmaning tror jag inte beaktas i tillräcklig omfattning av t.ex. politiker och dylika intressenter.

Naturvetenskaperna kan förklara varför en kopp går sönder när den kastas mot en hård vägg. Samhällsvetenskaperna kan (eventuellt) förklara varför koppen kastas. (Just detta exempel fick jag veta att en lärare i sociologi utförde under en introduktionkurs).

Det finns ytterligare exempel på den oroväckande utvecklingen som kan härledas till dagens behandlingsvård. Kognitiva behandlingsmetoder har varit under stark utveckling ett tag – de är billigare och uppvisar goda resultat jämfört med exempelvis psykodynamiska metoder. Om detta skulle vara allt så vore det gott nog. Det finns dock problem. Även här utgör de kvantitativa forskningsresultaten en källa till skepsis. Hur har man mätt resultaten? Har efterkontroller gjorts? Efter hur lång tid?

Psykologiämnet på mitt universitet har under åren blivit så pass påverkat av utvecklingen att inga uppsatser med kvalitativa undersökningsmetoder är tillåtna. Det ser inte ljusare ut för de anställda. Jag kan bli mörkrädd när jag läser eller hör en del av den färska forskningen, levererad med både generalitetsanspråk och som sanningsbärare. Det måste givetvis vara så att det är forskningsfrågan som avgör vilken metod som är mest lämplig att använda. 

Behandlingshemmet jag jobbar på inför i dagarna ett verktyg som är tänkt att mäta klienters funktionsnivå över tid. Det är ju bra, problemet är bara att det är klienters egenskattade funktionsnivå som mäts, inte funktionsnivån per se. Men så långt har antagligen inte politikerna som beslutat om införandet tänkt.

Det har smugit sig in en effektivitetshets som kan påverka kvaliteten hos en mängd samhälleliga områden som är oroväckande. Min uppmaning får bli följande: Läs en kurs i vetenskapsteori!

Inspirerad av Niclas Berggren och Björn Axén  är denna sida nu mogen att erbjuda ett politiskt test.

Trots vissa brister uppmanar jag till att genomföra det.

 Jag landade tryggt i den gröna zonen (på den röda pricken), mellan Mandela och Gandhi.

VÄRDESEMANTIK                    VÄRDEONTOLOGI                   VÄRDEEPISTEMOLOGI

Objektivism                                   Realism                                           Kognitivism

                                                                                                                    (Koherentism)

                                                                                                                    (Fundamentism)

Naturalism                                     Idealism                                          Skepticism

Emotivism                                     Nihilism

(Preskriptivism)

Denna taxonomi är hämtad från Lars Bergströms Grundbok i värdeteori. Bergström drar som ni ser skiljelinjer mellan å ena sidan kunskapsteori och ontologi och å andra sidan ontologi och semantik. Detta är inget konstigt och han upplyser också om att det inte går att förvänta sig att positionerna på samma vågräta linje hör ihop. T.ex. Mackie positionerar sig på objektivism och nihilism, ontologiska realister kan vara kunskapsteoretiska skeptiker o.s.v. Nedan följer två taxonomier från Michael Huemers Ethical Intuitionism. Den första menar Huemer är den gängse och jag kan hålla med honom, men jag skulle vilja lägga till positioner under både realism och antirealism. Den andra menar han är mer informativ än den första, den delar först och främst in positioner i dualistiska eller monistiska teser. Denna nivå är ontologisk och handlar om huruvida det finns två typer av fakta (värdefakta och naturliga fakta) eller en typ av fakta (värdefakta eller naturliga fakta). Även här skulle jag vilja lägga till tänkbara positioner.

REALISM                                     ANTIREALISM

         Naturalism                                   Subjektivism

         Intuitionism                                 Non-kognitivism

                                                                  Nihilism

DUALISM                                     MONISM

         Intuitionism                                 Reduktionism

                                                                            Subjektivism

                                                                            Naturalism

                                                                  Eliminativism

                                                                            Non-kognitivism

                                                                            Nihilism

Fältet kan lätt bli rörigt. Detta beror i huvudsak på att samtliga positioner har varianter som skiljer sig åt i diverse detaljer. Jag har faktiskt ännu ett redskap av M.Y. Chew. De frågor som följer nedan kan vara bra att ställa sig när man diskuterar ämnet i fråga (min översättning):

Är moraliska utsagor sanningsbärande?

Ja                                                    Nej

                                                         - Tidig Emotivism (Ayer)

Är Deskriptivism en sann teori om moralisk semantik?

Ja                                                    Nej

- Deskriptivism                              - Non-deskriptivism

                                                           - Emotivism (Stevenson)

                                                           - Preskriptivism (Hare)

                                                           - Kvasirealism (Blackburn)

                                                           - Expressivism (Gibbard)

Är någon av dessa utsagor sann?

Ja                                                    Nej

- Kognitivism                                 - Non-kognitivism

                                                         - Error-teori (Mackie)

Vet vi om de är sanna?

Ja                                                    Nej

                                                         - Skepticism

Ska moraliska utsagor tolkas bokstavligt?

Ja                                                    Nej

                                                         - Antirealistisk kognitivism

                                                         - Rationalism (Kantiansk konstruktivism)

                                                         - Relativism (Harman, Wong)

Supervenerar värdeegenskaper på naturliga egenskaper?

Ja                                                    Nej

                                                         - Icke-supervenient moralisk realism

                                                         - Etisk intuitionism (Moore)

Kan värdeegenskaper reduceras till naturliga egenskaper?

Ja                                                                                                               Nej

- Reduktiv supervenient moralisk realism                                          - Icke-reduktiv supervenient moralisk                                                                                                                                                                     realism

- Konfirmationsteori (Railton, Boyd, Sturgeon)                                - Brittisk moralisk realism (McDowell,                                                                                                                                                                    Platts)

Jag vill påpeka att jag saknar partikularismen vars mest kända förespråkare antagligen är Jonathan Dancy. Dessutom saknas ju Michael Huemer som förespråkar en etisk intuitionism besläktad med partikularismen. En lite mer överskådlig karta följer nedan (min översättning):

Fråga 1: Uttrycker moraliska utsagor fakta?

Nej (Non-kognitivism)

      i. Emotivism

      ii. Expressivism

Ja (Kognitivism)

Fråga 2: Är vissa moraluppfattningar sanna?

Nej (Nihilism)

      i. Errorteori

Fråga 3: Är vissa moraluppfattningar objektiva?

Nej

      i. Subjektivism (Relativism)

      ii. Konstruktivism

Ja

      i. Realism

Fråga 4: Är moraliska fakta naturliga (fakta)?

Nej (Non-naturalism)

      i. Partikularism

      ii. Intuitionism (Huemers variant)

Ja (Naturalism)

Hursomhelst känns det lite grand som att man är tvungen att jobba lite på vad som sägs och har sagts, när var och hur innan man på riktigt bestämmer sig för vad som är rätt och fel, sant och falskt o.s.v.  Hoppas att någon har lärt sig något.

Dagens diskussioner kring determinism och mänskligt handlande har inte begränsats till implikationerna som spinner från framsteg inom fysiken. Tvärtom har många vetenskapliga grenar med tiden blivit mer och mer ”deterministiska” i sin syn på människan som handlande varelse, i den meningen att de finner mer och mer belägg för att förhållanden utanför vår kontroll påverkar oss i olika riktningar.

Benjamin Libet ses som en pionjär inom området för viljekraft och viljemässigt handlande och genomförde så tidigt som 1958 viktiga experimentella studier kring kopplingarna till hjärnaktivitet och medvetenhet.

Libet och fann att frivilliga handlingar föregås av en specifik elektrisk laddning i hjärnan (som startar flera hundra millisekunder före försökspersonerna i fråga blir medvetna om sin vilja att handla). Detta resultat antyder att viljemässiga handlingar initieras i det omedvetna och därmed inte är fria. Libet gick inte fullt så långt i sina egna slutsatser då han ansåg att det fortfarande fanns utrymme för medvetandet att lägga in veto mot den initierade handlingen.

Enligt min mening är dessa resultat mindre viktiga i den filosofiska frågan om fri vilja. Jag tänker mig att ett medvetet vetoinlägg även detta kan vara determinerat (i enlighet med determinismen i övrigt).

Henrik Walter är en neuropsykiater som har forskat kring cortex (och prefrontala cortex) som är associerat med planering, val, organisering över tid o.s.v. Walter diskuterar neurologiska ”bevis” för och emot påståendet att viljans säte är lokaliserat i cortex. Hans egen uppfattning är att viljemässigheten vi talar om är utspridd över hela hjärnan men att cortex spelar en central roll på så sätt att den länkar de cortikala regionerna (som ansvarar för mer avancerat kognitivt fungerande) med andra delar av hjärnan (som t.ex. rör känsloliv och motorik). Walter diskuterar även fall där skador på cortex har lett till en upplevd förlust av ”agentskap” (bl.a. ”Alien hand syndrome”, tvångsmässigt handlande och schizofreni). Utifrån detta försvarar Walter en kompatibilistisk position.

Alla inkompatibilister anser inte att fri vilja existerar (libertarianism). Vissa anser att determinismen är sann samtidigt som de förnekar existensen av fri vilja.

Inför fortsättningen bör vi ha med oss följande tre teser:

(1) Fri vilja (i den ansvarskrävande meningen) är inte kompatibel med determinism.

(2) Det existerar ingen fri vilja i denna mening, eftersom

(3) Alla händelser är determinerade av naturlagarna (universell determinism).

Hårda determinister accepterar samtliga av dessa och en sådan uppfattning är inte speciellt vanlig bland nutida filosofer. Efterföljare till denna position brukar förkasta (1) och (2) medan de ställer sig neutrala till (3). Förkastandet av (1) går emot kompatibilism och förkastandet av (2) går emot libertarianism.

Om det är någon som undrar över varför dessa efterföljare förhåller sig neutralt till (3) kan jag säga att de flesta inom detta läger anser att det är det mänskliga beteendet som är determinerat. De menar att om det existerar indeterminerade händelser i den mikrofysikala världen så har detta inget eller försumbara effekter på det makrofysikaliska mänskliga beteendet.

Jag anser personligen att dessa efterföljare till den hårda determinismen har en intuitiv kraft, sedan har jag ingen aning om vad detta beror på. En sak jag dock vurmar extra för är förståelse för mänskliga handlingar. Med förståelse mot bakgrund blir ofta responsen mer adekvat.

Nu har vi anlänt till en specifik inkompatibilistisk position. Och vi talar inte om politisk libertarianism. Kärnfullt och som startskott säger libertarianer att fri vilja är inkompatibel med determinism och att den fria viljan existerar (detta implicerar givetvis att determinismen är falsk).

Förutom att libertarianer måste brottas med frågorna som uppstår genom förnekandet av determinismen och kompatibilismen måste de ge sig i kast med ”The intelligibility question” – Kan man göra reda för en fri vilja som är indeterministisk? Är en sådan fri vilja koherent eller ens möjlig, eller är den bara mystisk och konstig? Om fri vilja inte är förenlig med determinism verkar den inte heller vara förenlig med indeterminism. Detta då en indeterminerad händelse är slumpmässig. Slumpmässighet står inte under kontroll av någonting, allra minst personer.

Vi kan grovt sett dela in libertarianismen i två kategorier: Agent-kausal och teleologisk.

Agent-kausala libertarianistiska ansatser menar att personer är ontologiskt och konceptuellt irreducerbara (jämför ”vanlig” kausalitet). För att undvika de uppenbara problemen med slumpmässighet måste dessa libertarianer hävda existensen av någonting utöver determinism och indeterminism, och detta är personen själv. Personen själv är inte en del i en kausal kedja då denne sägs skilja sig kvalitativt. Agentkausalitet är helt enkelt en annan sak än ”händelsekausalitet”.

Teleologiska ansatser försöker istället göra existensen av en indeterministisk fri vilja trovärdig genom att hänvisa till skäl eller motiv och intentioner eller mening utan att postulera en kausalitet som upphör när den (så att säga) ”träffar på” en person. För att komplicera det hela ytterligare kan man dela in teleologiska libertarianer i två läger – lägren skiljer sig åt beträffande hur man ska förstå relationen mellan skäl och intentioner (till handlingar). Den ena gruppen (non-kausalister) menar att fri vilja inte kräver någon slags kausal koppling mellan människors skäl och deras handlingar, medan den andra gruppen (kausalister) istället menar att människor orsakar sina handlingar genom de skäl de har för dem. (Tänk: Objektivism).

(Det bör tilläggas att denna distinktion (kausalitet & non-kausalitet) även kan göras hos agent-kausala libertarianer)

Enligt mina egna intuitioner är libertarianismen det enda alternativet som kan hota ”den rena” determinismen. Jag tycker att inkompatibilistiska förklaringar verkar rimligare än kompatibilistiska, sen har jag egentligen ingen aning om huruvida det är libertarianismen eller dess huvudsakliga antagonist (tänk Derk Pereboom och ”hård inkompatibilism” där libertarianismen förkastas på basis av att determinismen är sann) som går segrande.

Mer om antagonisterna till libertarianismen i nästa inlägg.

Jag börjar detta inlägg med att påminna om argumentet från förra posten, inkompatibilismens kuttersmycke:

(1) Förekomsten av alternativa möjligheter (eller en persons förmåga att handla annorlunda) är ett nödvändigt villkor för att den fria viljan ska kunna sägas existera.

(2) Determinismen är inte förenlig med alternativa möjligheter (den utesluter förmågan att handla på ett annorlunda sätt)

(3) Determinismen är inkompatibel med fri vilja

Istället för att attackera (2) vänder vi oss nu till (1), och vi kallar hädanefter (1) för PAP. Kane låter oss veta att de flesta initierade har accepterat PAP, och detta gäller även kompatibilister (de har ägnat sig åt (2)), men fokus har delvis skiftat över till PAP under de senaste 30 åren. Idag finns det många kompatibilister som förnekar att alternativa möjligheter eller förmågan att handla på ett annorlunda sätt krävs för att fri vilja ska kunna existera. Detta hävdas mot bakgrund av ”moraliskt ansvar och fri vilja”. Om PAP är falsk, så faller alla inkompatibilistiska argument, inklusive konsekvensargumentet (när argumenten baseras på PAP eller varienter av den). Jag kommer nu kortfattat att redogöra för två alternativa vägar att gå för att försöka underminera PAP, ”Karaktärsexempel” och ”Frankfurtexempel”.

Karaktärsexempel

Det mest kända karaktärsexemplet kommer från Daniel Dennett (1984). Dennett hävdade falskheten hos PAP genom att (lite stilistiskt) använda Martin Luthers ”Här står jag, jag kan inte göra annat”. Luther hade bokstavligen rätt i detta, utan att detta för den delen hade påverkat varken hans fria vilja eller hans moraliska ansvar. Detta då ”jag kan inte annat göra” refererar, inte till fri vilja eller moraliskt ansvar, utan till Luthers tagande av ansvar för sin vilja. Dennetts slutsats är att varken fri vilja eller moraliskt ansvar kräver ett ”kunde ha gjort annorlunda”; och således kräver de inte heller att determinismen är falsk.

Ursprungligen kom karaktärsexemplen från David Hume’s observation av att vi inte kan hållas ansvariga (eller sägas handla utifrån vår fria vilja) om inte våra handlingar i viss utsträckning är bestämda av vår karaktär (eller personlighet) på ett hyfsat förutsägbart sätt.

Som jag ser det har inte karaktärsexempel så mycket att komma med när det gäller den riktiga frågan. Som Kane skriver kan det vara sant att ”jag kan inte göra annat” var en moraliskt ansvarstagande handling trots att Luther inte hade kunnat handla på något annat sätt och trots att handlingen var determinerad av hans dåvarande karaktär. Men, som ni säkert inser, är detta sant endast om man kan anta saker om bakgrunden till Luthers handling – nämligen att han var ansvarig i kraft av tidigare val och handlingar som gjorde honom till den han var vid uttalandet, och att han vid dessa tidigare val kunde ha handlat annorlunda. Men sådana antaganden vore konstiga. Varför skulle Luther ha fri vilja vid ett tillfälle och inte vid ett annat? Även en kompatibilist som Kane menar att karaktärsexempel inte är tillräckliga, därför vänder vi oss till nu till Harry Frankfurts idéer.

Frankfurtexempel

Det finns många varianter av detta tankeexperiment och jag kommer att redogöra för essensen. Det utgår från två personer. En av dem är allsmäktig. Vi kan kalla den allsmäktige för X och den vanlige för Y. X kan alltså styra Y i enlighet med sina egna önskningar. Men om Y handlar som X önskar så behöver inte X ingripa. Y känner inte till X:s existens utan tror istället att allt är som vanligt. Frankfurts huvudpoäng är att om X inte behöver ingripa i skeendet, då Y handlar som X önskar helt av sig själv, så kan Y hållas moraliskt ansvarig för sina handlingar (trots att Y bokstavligen inte hade kunnat handla annorlunda (eftersom X skulle ingripa i sådana fall)).

Om detta stämmer är PAP falsk: Y skulle vara moraliskt ansvarig trots att det inte fanns några andra möjlighter.

Vi ser dock att vi har att göra med ett kontrafaktiskt tankeexperiment, och detta betyder att man bör vara extra försiktig (trots att kontrafaktiska tankeexperiment kan vara klargörande). I ärlighetens namn kan jag inte se att Frankfurt lyckas pricka in argumentet på den riktiga frågan. Kan man inte handla på något annat sätt än man gör, är man inte moraliskt ansvarig. Även om X inte behöver ingripa så är det i enlighet med konsekvensargumentet fortfarande fallet att Y bara är en del i en kausal kedja som startade för lång tid sedan.

I nästa inlägg ägnar vi oss åt libertarianismen.

Är fri vilja kompatibel (eller inkompatibel) med determinism? Historiskt sett uppstod fri vilja- problemet på grund av antagandet att det föreligger en slags konflikt mellan fri vilja och determinism. Tänk om det tvärtom är fallet att determinismen inte utgör ett hot mot den fria viljan? Trots att det låter konstigt så är det en ansenlig mängd filosofer som anser just detta, och med ett samlingsnamn kallas de för kompatibilister. Först och främst menar de att den påstådda oförenligheten mellan determinism och fri vilja är ett pseudoproblem.

Innan jag går närmare kompatibilisternas idéer vill jag påminna om de två punkterna i inlägget ”Fri vilja och motstridiga uppfattningar om personer”. Dessa säger att fri vilja föreligger när

(i) det är upp till oss vad vi väljer när vi ställs inför en valsituation med flera valmöjligheter, och

(ii) att själva grunden till valet finns inom oss och inte i någonting externt i förhållande till oss som vi inte har någon kontroll över.

Inkompatibilister har vanligtvis attackerat (i) och hänvisat till PAP (The principle of alternative possibilities). Den fria viljan är således inte förenlig med determinism i enlighet med följande argument:

(1) Förekomsten av alternativa möjligheter (eller en persons förmåga att göra på ett annat sätt) är ett nödvändigt villkor för att kunna handla fritt (för att kunna sägas handla utifrån sin egen fria vilja).

(2) Determinism är inte förenlig med alternativa möjligheter.

(3) Determinismen är inkompatibel med fri vilja.

För att ytterligare upplysa om en sådan inkompatibilistisk position vill jag citera konsekvensargumentet:

If determinism is true, then our acts are the consequences of the laws of nature and events in the remote past. But it is not up to us what went on before we were born; and neither is it up to us what the laws of nature are. Therefore, the consequences of these things (including our present acts) are not up to us.” (Introduktionen av Robert Kane)

Eller: Eftersom saker och ting var som de var för en miljon år sedan, så läser du just nu dessa rader med text.

De vanligaste kompatibilistiska svaren brukar handla om vad det betyder att säga att människor ‘kan’. Många menar att fri vilja betyder att ha förmågan att handla i enlighet med det som önskas och att detta medför en frånvaro av faktorer som hindrar någon från att göra (just) detta. Vad säger då kompatibilister om förmågan att handla annorlunda? Jo, de säger, kort och gott, att om viljan vore annorlunda, så skulle ett annat val ha genomförts. Denna kontrafaktiska skenmanöver missar målet och är dessutom cirkulär i sitt rättfärdigande. Trots att vissa kompatibilister fortfarande använder dessa ”om, så- försvar” är de på kraftig tillbakagång.

I detta inlägg är det kompatibilismen i dess klassiska tappning som visat upp sig. Fler och fler kallar sig dock Semi-kompatibilister. Om dessa handlar nästa inlägg. Då kommer vi att bekanta oss med s.k. ”Character examples” och ”Frankfurt-style examples”.

Man kan kanske undra varför den filosofiska frågan rörande fri vilja inte är löst. Fysiken verkar vända sig bort från determinismen. Genom kvantfysikens vetenskapliga landvinningar har istället indeterminismen vunnit mark. Kvantfysiken förnekar t.ex. att elementarpartiklarna som vår värld är uppbyggd av har exakta positioner. I förlängningen betyder detta att elementarpartiklars rörelser kan beräknas, inte genom deterministiska lagar, utan genom sannolikhetslagar. Och detta, påstås det, beror varken på begränsningar hos våra hjärnors bandbredd eller att vi använder bristfälliga mätverktyg. Förklaringen är istället att kvantfysiken faktiskt är indeterministisk.

Med fysikens framsteg kan man fundera över varför deterministiska teser inom filosofin fortfarande är så populära. Kane menar t.ex. att deterministiska (och kompatibilistiska) teser har varit på offensiven medan indeterministiska och inkompatibilistiska teser har tappat anhängare.  Kane pekar ut fyra anledningar till att indeterministiska framsteg inom fysiken inte verkar störa determinismens tyngd. Dessa anledningar är att

(i) det fortfarande är en stridsfråga inom kvantfysiken huruvida det faktiskt är fallet att elementarpartiklar rör sig indeterministiskt,

(ii) Indeterminism på kvantnivå behöver inte implicera indeterminism för större makroskopiska fenomen (t.ex. mänskligt handlande) (här menar man att kvantfysiken visar att system som inhyser många partiklar och högre energier tenderar att vara förutsägbara, och därför är t.ex. mänskligt handlande determinerat i en praktisk mening),

(iii) även om kvantsprång och andra oförutsägbara fenomen existerar så är detta på intet sätt till hjälp för fri vilja- anhängare då slumpmässighet verkar vara inkompatibelt med viljemässighet, och

(iiii) det är många vetenskapliga områden som går i motsatt riktning jämfört med kvantfysiken – t.ex. biologin, psykologin och neurovetenskapen finner fler och fler faktorer som determinerar mänskligt tänkande och handlande.

Med detta sagt är det inte så konstigt att determinismen fortsätter att hålla sig stark.

Nu har det blivit dags att ge en övergripande bild av hur området kring den filosofiska frågan rörande fri vilja ser ut. Detta kommer att genomföras i en serie inlägg där jag plockar russinen ur introduktionen till The Oxford Handbook of Free Will. Tanken är att det ska bli en följetång. Idag är temat ”Fri vilja och motstridiga uppfattningar om personer”. För att läsaren ska komma i rätt stämning börjar jag med följande citat:

The problem of free will arises when humans reach a certain higher stage of self consciosness about how profoundly the world may influence their behaviour in ways of which they were unaware.” (Robert Kane)

Från ett personligt eller praktiskt perspektiv tenderar vi att se oss själva som fria agenter, kapabla att påverka världen omkring oss på olika sätt. Alternativ verkar finnas vid våra fötter. Vi funderar och väger alternativ mot varandra för att sedan välja det alternativ som ter sig mest lämpligt. Vi känner även att det är ”upp till oss” vad vi väljer och hur vi handlar. Denna ”upp till oss-het” antyder att grunden för våra handlingar finns i oss och inte i någonting annat utanför oss som är utom vår kontroll, t.ex. miljömässiga faktorer under uppväxten, naturlagarna eller gud. Kane menar att detta är själva kärnan i det som kallas fri vilja. Med andra ord menar en person att den fria viljan existerar när

(i) det är upp till oss vad vi väljer när vi ställs inför en valsituation med flera valmöjligheter, och

(ii) att själva grunden till valet finns inom oss och inte i någonting externt i förhållande till oss som vi inte har någon kontroll över.

Vissa saker kan dock komma att påverka denna intuitiva bild. Det kan t.ex. vara fallet att våra handlingar är orsakade av fysikaliska krafter utom vår kontroll. Kanske är våra val förutbestämda genom undermedvetna motiv? Insikter som dessa uppstår när vi blir medvetna om att mycket av vår personlighet och vårt beteende är påverkat av arv och miljö, att tankar och beteenden kan påverkas av social betingning, manipulation av neurotransmittorer eller hormoner o.s.v.

Kane menar att deterministiska teser indikerar att den ovan nämnda ökade graden av medvetenhet har uppnåtts. Oavsett vilken av de många skiljda deterministiska teser som avses- logisk, teologisk, fysikalisk, psykologisk mm – så finns det en gemensam nämnare: En händelse är determinerad endast om det finns betingelser vars samfällda förekomst är tillräcklig för att händelsen i fråga ska inträffa: Det måste vara fallet att om dessa determinerande betingelser gäller samfälligt, så  inträffar den determinerade händelsen. Med andra ord så är händelsen ofrånkomlig givet de de determinerande betingelserna.

Alla olika idéer som förmedlar determinism implicerar att varje händelse (inklusive mänskligt handlande) är determinerad på detta generella sätt. Nu ser vi klart och tydligt varför determinismen är ett hot mot den fria viljan. Är determinismen sann så är det

(i) inte upp till oss vad vi väljer då vi endast kan välja just det vi väljer, och

(ii) grunden till detta ”val” verkar inte finnas hos oss själva utan hos de betingelser utanför oss som vi inte har någon kontroll över.

Nu är det inte riktigt så här enkelt. På senare tid har denna fråga utmynnat i två stridsfrågor, en som handlar om huruvida determinismen är sann och en som handlar om huruvida determinismen är kompatibel med fri vilja. Mer om anslutande frågor kommer tas upp senare i serien.

Så här tror vi att det ligger till:

Klicka på den här länken om ni vill få er ett gott skratt.

 Så här ser mitt nästa par glasögon ut. Om det är någon som har undrat.

Ett hett tips under tråkiga stunder är att besöka webbplatsen bloggingheads. Här erbjuds intressanta diskussioner om diverse, i extra snabbt tempo om man har bråttom. Eller vad sägs om ett 68 minuters samtal om moralisk realism i anslutning till fri vilja med Geoffrey Sayre-McCord?

Snygga tidningar. Och bra om film. Hemsidan finns här. Börja prenumerera, nu! Några pressröster om flm:

Den här tidningen har filmfantastens hjärta och filmprofessorns hjärna.”
- Fredrik Sahlin, Kulturnyheterna, SVT

Intelligenta texter presenterade på ett modernt och läsarvänligt vis.”
- Gunnar Bolin, Kulturnytt, P1

En sann och vilsam fröjd att bläddra igenom.”
- Gunnar Bergdahl, Helsingborgs dagblad

Inga recensioner. Men inga akademiska komplex heller. Som the very best of morgontidningarnas kulturbilagor.”
- Bodil Juggas, Arbetarbladet

Många plus för perspektivet där film tillåts vara en konstform och ett samhälls- och kulturfenomen.”
- Karoline Eriksson, Svenska Dagbladet

Det är så knasigt så knasigt. Läs lite om kulten här. Och lyssna på ärkeförsäljare Tom Cruise här. Undra på vilken nivå i pyramiden kändisarna befinner sig, och hur mycket de tjänar. Skulle de kunna tänka det minsta lilla skulle de inse att det hela är humbug. Fast å andra sidan, för att citera Mr Cruise himself, så kanske jag är ute på hal is. Han säger bl.a följande om scientologerna:

We are the authorities of the mind.”

Och:

We see things as the way they are.”

   

Jag kan inte undgå att se kopplingen till Ayn Rands objektivism.

Ett litet smakprov från de hemliga lärorna:

Incident I

I kursmaterialet för OTIII berättas om Incident 1 som hände för fyra kvadriljoner år sedan, då thetanerna utsattes för ett högt knäckande ljud som följdes av en flodvåg av ”luminiscens” som i sin tur följdes av en häststridsvagn med en trumpetande kerub. Sedan blev thetanerna överväldigade av mörker. Det här implantatet ska ha öppnat porten till universum och dessa traumatiska minnen ska ha skiljt thetanerna från deras tidigare statiska, gudalika tillstånd.

Incident II

OTIII berättar även om Incident II, eller The Wall of Fire. Detta är den mest uppmärksammade av Scientologikyrkans hemliga läror och påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, fraktade miljarder utomjordingar till Jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem. Målet med OTIII och de högre nivåerna är att med hjälp av auditering frigöra sig från dessa kroppsthetaner.

Så här fortsätter det. Storhetsvansinne? Galenskap?

Jag plöjde ett tummat och gulnat exemplar av Illusionisten av John Fowles från 1966 (org. titel: The Magus) för sex år sedan och blev ganska påverkad av den. Den är väldigt välskriven, väldigt tjock och väldigt bra. I år läste jag någonstans om författarens inspirationer och såg att Albert Camus nämns. Med andra ord är det inte så konstigt att jag blev påverkad då. Fowles leker lite med människans fri vilja. Så här lyder Adlibris beskrivning:

Efter studier i Oxford och lärarjobb i en liten trist småstad längtar Nicholas Urfe ut i världen. En bidragande orsak är en kort men stormig kärleksaffär med australiskan Alison Kelly. Han behöver komma bort, och en möjlighet öppnar sig: vid Lord Byron-skolan på den grekiska ön Phraxos finns det en ledig tjänst som lärare i engelska. Strax innan han lämnar England möter han sin företräderska, som vid avskedet ger honom en kryptisk varning. Landskapet är vackert på Phraxos och under sina långa vandringar för att lära känna ön upptäcker Nicholas en enskilt belägen villa och träffar dess gåtfulle ägare Maurice Conchis och hans skyddslingar, de vackra tvillingarna June och Julie. Därmed dras han in i en labyrint av märkliga händelser, ett psykologiskt experiment, där det gäller att skilja mellan illusion och verklighet. Och labyrinten behärskas av Conchis – illusionisten.

Steve Sem-Sandberg skriver bl.a. följande om Fowles i DN:

Jaget hos Fowles är bara utgångspunkten för en lång rad spekulativa resonemang om historiens och verklighetens natur. Något förenklat skulle man kunna säga att Fowles författarskap uppehåller sig vid den smala gränsen mellan determinism och frihet. Var slutar historien och var börjar min personliga vilja, är den fråga nästan alla hans romaner ställer.”

I samma text framkommer det, tyvärr, via hans utgivna dagboksanteckningar, att Fowles avskydde homosexuella och judar. Vi får hoppas att detta hade med hans stroke och göra.

Ps. Maurice Conchis, illusionisten själv, är för mig en skallig Sean Connery. Måste bero på de mörka ögonen.

Boken inleddes idag. Är det någon som rekommenderar alternativt varnar för den?

Inramningen är spännande: Självbiografi; framgångsrik psykiater; deprimerad; vill ha spänning; slår tärning om sina beslut; hamnar i allehanda situationer.

Kom förresten i kontakt med både psykiater och psykiatriker igår, i text. Bägge benämningarna används och denoterar samma sak.

För er som är intresserade av insidan på sekteristiska rörelser kan jag rekommendera Då gråter änglarna av ex-jehovas vittnet ”Marianne” (med Unni Wenche som medförfattare). Den litterarära stilen är förvisso obefintlig men i detta fall också obetydlig. Bokens största förtjänst förutom rena faktakunskaper är att man, om den kritiska läggningen finns hos läsaren, får chansen att återigen förvånas över sektmedlemmar och deras bristande förmåga till kritiskt tänkande.

Ännu en förtjänst är att boken säljs till rena rama rispriset.

Har under de senaste dagarna läst två böcker vars handlingar utspelar sig i och kring s.k. miljonprojektområden. Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Till denna duo av barndomsskildringar kan vi lägga Underdog av Torbjörn Flygt. 

Samtliga böcker är välskrivna med hög igenkänningsfaktor (även om man inte är uppvuxen i ett miljonprojekt).