Etiska principer vs. lycka
Jag har just läst ut Det femte barnet av Doris Lessing. Denna roman drar långvariga oenigheter inom etiken till sin spets. I korthet berättas en historia om två konservativa och målmedvetna personer som i sina egna föreställningsvärldar är i full färd med att skapa familjeparadiset på jorden. Problemen börjar under det femte havandeskapet: fostret är ovanligt livligt och bryter långsamt ned modern både fysiskt och psykiskt. Det blir inte bättre efter förlossningen - barnet är konstigt på många sätt. Familjens lycka sjunker till en nivå som någon utilitarist skulle likna vid att ständigt åka hiss ätandes torr potatis. Det femte barnet skickas till sist till en institution där det långsamt drogas till döds ständigt iförd tvångsoverall liggandes i sin egen avföring.
Spetsen: hämta hem barnet och fördärva familjen eller blunda för att barnet långsamt mördas och öka familjelyckan?
Efter att ha läst boken blev min relation till utilitarismen svalare (jag har dock aldrig sett mig själv som utilitarist, endast använt ‘lycka’ eller ‘nytta’ i etiska bedömningar). Torbjörn Tännsjö skulle nog påstå att det vore rätt att blunda för det femte barnets långsamma död och mena att en motsatt hållning främst motiveras av känslomässigt brus.
Fem besökare
Det nya bottenrekordet är ett faktum. Idag har denna sida haft fem besökare. Inte konstigt med tanke på det mycket sparsamma antalet inlägg på sistone. Mycket jobb och andra till internet externa aktiviteter har begränsat min kreativitet. Bättring utlovas.
Problem med objektivismen
null
Ayn Rands objektivism far med problem som av anhängare ofta viftas bort som nonsens. Utan att gå in på tidsödande detaljer vill jag punkta upp några av de övergripande svårigheter som objektivismen är anfrätt av och vilka jag inte tycker har besvarats tillräckligt tillfredsställande. De följer nedan utan någon inbördes ordning. Överlappning finnes. Olika delar av objektivismen berörs, dock främst den moraliska läran.
- Fri vilja vs. determinism
Allt har en orsak, påstås det, men koncepten skall inte förstås i enlighet med allmän praxis på området. Nej, vi har en fri vilja trots att allt har sina orsaker som har sina orsaker som har sina orsaker … Punkt slut. För en lättfattlig förklaring till detta, lyssna på självaste Leonard Peikoff, objektivismens anhängare nummer ett. Själv är jag anhängare av idén om människor som ofria, vare sig vi är determinerade eller inte. Är vi inte determinerade finns slumpmässiga faktorer med i spelet. Är detta fallet gäller indeterminismen som fortfarande inte löser frihetsfrågan eftersom inkompatibilismen stämmer.
- Fenomenologisk konservatism
Vi kan och bör anta att saker och ting är som de verkar. Objektivismen menar att vi genom våra sinnen är medvetna om en oberoende verklighet. De menar med andra ord att vi inte är medskapare till verkligheten, att våra sinnen inte tolkar inkommande sinnesintryck på ett skevt sätt. Trams enligt t.ex. sociologiska och psykologiska undersökningar. Filosofin har allmänt sett varit anklagad för att lyfta fram människans rationella tänkande som om vårt tänkande vore helt isolerat från t.ex. våra förfäder eller våra sociokulturella positioner, detta dras till sin spets av bland annat objektivister. Jag har påpekat ett alltför lättvindigt användande av det sunda förnuftet hos objektivister, där det sunda förnuftet har fått representera den fenomenologiska konservatismen. Det är inte konstigt att folk gick omkring och trodde att jorden var universums medelpunkt, solen verkade ju färdads runt den och äpplena som lossnade från grenarna sögs in mot dess centrum. Detta kunde man med enkelhet se. Det finns ibland oväntade förklaringar till sådant som tas för givet eller verkar vara fallet. Ett kritiskt sökande och en ödmjukhet inför att dagens kunskap kan vara felaktig saknas alltjämt.
- Kategoriskt tänkande anhängare (till följd av en kategoriskt funtad teori)
Ett resulat av att vi inte föds tabula rasa. Vi verkar till exempel vara predisponerade att tänka i kategorier. Därmed inte sagt att vi bör göra det – ibland blir det vilseledande. Denna punkt är extremt övergripande. Ett annat är att egoismen förespråkas som ensamt moraliskt imperativ, ingen altruism kan eller bör ingå i moralläran. Den här diskussionen utgör ett exempel. Den enda fördelen som finnes är att det blir mindre komplicerat att resonera i moraliska frågor, men detta kan givetvis inte ha någonting med sanningsvillkor att göra, på moralområdet förefaller det snarare mer rimligt med det motsatta förhållandet då vi har att göra med så många olikartade kontexter och människor att göra. Om man förespråkar en objektiv moral *kan* både egoistiska och altruistiska förfaranden tillämpas inom samma teoretiska system. Ibland är det rätt att vara egoistisk och ibland är det rätt att vara altruistisk. Eller så är det aldrig rätt eller fel med någonting om man nu har den läggningen.
- Kontexten blir irrelevant i moralfrågor
Detta impliceras av att den etiska egoismen är en moralteori som hävdar sanningsvärdet av absoluta moraliska principer som även är universellt giltiga. Kontexten har endast spelat roll och medverkat i utformningen av teorin och är inte relevant i moralfrågor vid förändrad kontext, t.ex. i framtida scenarion eller vid hypotetiska tankeexperiment. Teoretiska tankeexperiment brukar inte ses med blida ögon av objektivister, kanske främst för att de utgör goda argument mot deras teori. Ett exempel är att det enligt nämnd teori alltid är fel att döda oavsett hur situationen ser ut. Om kontexten förändras står den etiska egoismen med samma gamla dammiga moralprinciper och gapar.
- Humes lag
Förkastas av objektivister. De flesta icke-objektivister tar den för att vara sann. Håkan Salwén går i sin avhandling Hume’s Law: An Essay on Moral Reasoning igenom tre varianter av den – en logisk, en epistemisk och en konceptuell – med samma resultat. Den stämmer. Om Humes lag stämmer, så är Ayn Rands etiska egoism falsk. En tidigare diskussion kring Humes lag finns här.
- Historicitet
Punkten hänger ihop lite grand med fri vilja- diskussionen. Människor hamnar på olika samhälleliga positioner av olika orsaker, vissa av dessa orsaker kan man inte påverka med egen viljekraft (kan inses även av fri vilja- anhängare). Enliggt objektivister är vi inte skyldiga att hjälpa exempelvis handikappade. Låt gå för detta sett ur en argumentations perpektiv, men empatin som orsakar viljan att hjälpa andra anser åtminstone jag, rent subjektivt, är önskvärt för ett fungerande samhälle.
Återkommer säkerligen med fler invändningar vid ett senare tillfälle.
Naomi, Johan och Boris
Om ett tag ska jag plöja Naomi Kliens Chockdoktrinen för att därefter balansera upp det hela med Johan Norbergs och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock. Återkommer med ett utlåtande senare.
Hur människan blev människa
Ytterligare en bok som rekommenderas varmt är Lasse Bergs Gryning över Kalahari (2005), även denna lånad av Ogar. I storpocketvarianten får du fyra sidor för kronan med en totalkostnad på dryga hundringen (kan ni räkna ut det ungefärliga sidantalet?). Journalisten Berg har under ett stort antal år träffat och talat med ledande på fältet – biologer, arkeologer, antropologer, evolutionspsykologer mm. – för att i komprimerad form delge läsaren de viktigaste fynden. Området verkar vara relativt splittrat med konkurrerande tolkningar av allehanda fenomen. Detta har inom filosofin bl.a. lett till att evolutionära förklaringar är bespottade. De är ofta svåra att verifiera. Och jag håller med även i implikationerna – det naturliga är inte det rätta. Som ren faktakunskap ökar däremot förståelsen för vissa mänskliga handlingar förutom att det även är intressant sommarlektyr.
Människan i dess nuvarande och moderna form uppstod i Afrika för cirka 200 000 år sedan. En liten grupp av dem är allas våra förfäder. Dessförinnan får vi gå tillbaka cirka 7 miljoner år för att få spår av när de första homininerna uppstod (tvåbenta primater). För 80 000 år sedan tar en liten grupp sig över från nuvarande Etiopien till den arabiska halvön. Alla icke-afrikanska folk härstammar från dessa individer. Sedan tar sig människan till Sydostasien och Kina, över till Australien, tillbaka västerut mot Europa. De flesta av dagens européer kan spåra sina förfäder till mitokondrie-DNA-linjer som uppstod för 50-13 000 år sedan. Några tar sig uppåt i centralasien och österut via landtungan vid Berings sund över till Alaska. De första vittnesbörden om bosättningar i Sydamerika dateras till perioden för 15-12 000 år sedan.
Några punkter som tas upp i boken rör den mänskliga moralen, den goda apan (jämför med Hobbes egoistiska och onda människa) religiositeten, transen, dansen och rytmen, samlarlivet, civilisationen, hjärnans plötsliga expansion, Bonoboernas sexuella beteende, tvåsamheten, mysteriet med tvåbentheten, raser (det finns endast en) bland mycket annat.
En liknande bok med fokus på människans kognition är Peter Gärdenfors Hur homo blev sapiens.
Fantastiska fakta
Rekommendationer utfärdas för Simon Singh’s Big Bang (2004). Populärt och välskrivet om forskningen kring universum. Har för tillfället läst halva boken och ser fram emot att avsluta den i det närmaste. Den bjuder som väntat på en del rolig läsning:
Hubble räknade utifrån sina observationer fram att om all materia i stjärnor och planeter smetades ut jämnt i hela rymden, skulle kosmos medeltäthet vara ett enda gram materia per volym stor som ett tusen gånger vår jord.”
Eller följande, och svindlande faktum rörande entiteter som avstånd och mängd: Vår galax, och de flesta andra galaxer, innehåller tusen miljarder stjärnor. Det finns även tusen miljarder galaxer. Andromedagalaxen ligger närmast vår egen hemvist (förutom ett par dvärggalaxer), med ett avstånd på en miljon ljusår (ljuset färdas i 300 000 km/s).
I stort handlar boken om de första trevande stegen mot dagens [knapphändiga] kunskap om kosmos. Vi får läsa om de tidiga filosoferna och om ”den stora debatten” mellan engalaxförespråkarna och flergalaxförespråkarna, om Einsteins almänna relativitetsteori, om hur avstånd kan mätas, om Big Bang och om annat lämpligt.
Tack till Ogar för utlåningen!
Ps. Boken kostar cirka 150 kr och innehåller 500 sidor vilket ger 3,33 sidor per krona.
Realism (moralisk)
Under de senaste veckorna har jag på ett antal forum diskuterat moralens betingelser. Positionerna som företräds och kritiseras brukar enligt min mening vara förenklade varianter av teorier som existerar i den moralfilosofiska och den metaetiska diskursen. Ofta är det just den realistiska positionen som utsätts för detta. De främsta anledningarna är troligtvis diskursens abstraktionsgrad samt efterhängsna ”idealtyper” av filosofiska positioner till följd av att översiktslitteratur behöver formulera vissa teser på endast ett sätt, ofta utkristalliserat. Till följd av detta, och trots min näst intill obefintliga läsekrets, vill jag genom James Rachels Ethical Theory 1 – The Question of Objectivity redogöra för tre varianter av realism beträffande moralen.
Etiken kan vara objektiv på så sätt att värdepåståenden – ‘bra’ och ’rätt’ o.s.v. – refererar till verkliga egenskaper eller ting. Värdefakta ingår i världens arkitektur.
Moralisk realism menar att etiken är objektiv i termer av det ovan nämnda. Nu till redogörelsen av tre skiljda sätt att tänka på vilka samtliga kan samlas under begreppet ‘realism’.
1. One view is that moral properties are distinctive properties that are separate from an object’s other qualities. When, after recounting all the other facts about a murder, including the facts about emotional reactions, prevailing social norms, and the like, we say that the murder was evil, we are mentioning a new and additional fact.”
Denna position är en urtypisk form av realism. Värdeegenskaperna finns i objekten i världen och vad som är rätt och fel kan sägas vara helt oberoende av mänskliga subjekt och dessas preferenser och tyckanden. J.L. Mackie lade mot denna variant fram ”The argument from queerness”: Om det finns sådana (värde)egenskaper skulle de vara väldigt konstiga.
2. A second possibility is that moral properties are not special, peculiar properties but are identical with ordinary properties. For example, the property of being good might be identical to the property of being pleasurable … Whether something is good or bad is always determined entirely by what its other properties are … a thing’s goodness supervenes on its other properties.”
Här har vi att göra med två idéer. De första två meningarna refererar till en slags ”naturalism”, de sista två refererar till superveniens.
3. Finally, there is the view that moral properties are similar to what John Locke called ’secondary qualities’ … secondary qualities are powers that objects have to produce effects in the consciousness of observers … A physical object, like a box, has a shape and mass that exist entirely independent of observers. (Shape and mass are primary qualities.) The box’s shape and mass would be the same even if there were no conscious beings in the universe. But what of its colour? Colour is not a thing spread upon the box lika a coat of pain. The box’s surface reflects light-waves in a certain way. Then, this light strikes the eyes of observers, and as a result the observers have visual experiences of a certain character. If the light-waves falling on the box were different, or if the visual apparatus of the observer were different, then the box would appear to have a different colour, and this would no more be the box’s ‘real’ colour than any other. The box’s ‘redness’, then, just consists in its power, under certain conditions, to cause a certain kind of observer to have a certain kind of visual experience.
I enlighet med exemplet kan vi tänka om ”sekundära kvalitéer” om andra saker, exempelvis citroners surhet. Om man inte är försiktig kan det vara lätt hänt att man missar det realistiska inslaget i denna variant. Man kan tänka att det är upp till var och en vad de anser om saker och ting. Men som Rachel’s betonar angående exempelvis citroner, är det inte är upp till var och en helt och hållet då ” It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”
Som ni säkert inser är inte denna variant en ”stark” realism. De två första varianterna vill i stort sett klara sig oberoende av mänskliga subjekts preferenser och tyckanden medan denna kan förstås som en slags kompromiss mellan objektiva och subjektiva (eller, om ni vill, realistiska och antirealistiska) etikuppfattningar. Denna variant inhyser även idén om superveniens som jag redogjorde för ovan.
Denna den tredje varianten skulle säga att vi människor har vissa gemensamma nämnare vilka har evolverat under vår utveckling, exempelvis en strävan mot en trygg levnadsmiljö. Men den kan även försvara sig bra mot ”Oenighetsargumentet” som brukar anföras av antirealister. Detta då vi kan vara konstituerade på olika sätt genom biologi och/eller miljö – våra preferenser och tyckanden spelar in när vi värderar någonting.
Partikularismen kan sägas tillhöra denna tredje variant av realismer. Den är en slags kontextualism som inbegriper idén om sekundära kvalitéer, idén om superveniens men också idén om att mänskliga preferenser och tyckanden påverkar handlingars moraliska status. Partikularismen är enligt vad jag har läst ett svar på det metaetiska landskapets rigiditet och tendens till ett alltför dikotomiskt uppdelande av uppfattningar. Nu skiljer sig olika former av partikularism sig åt ganska mycket. Jonathan Dancy verkar vara en av radikalerna. Han menar att allt har potential att ändra sin valens. Det finns mildare förespråkare som talar om att x alltid är ”ett moraliskt minus” men att sådana moraliska minus kan övertrumfas av andra aspekter i en given situation.
Politiken av idag, och i framtiden
Chantal Mouffe skriver i On the Political att:
… contrary to what post-political theorists want us to believe, what we are currently witnessing is not the dissappearance of the political in its adversial dimension but something different. What is happening is that nowadays the political is played out in the moral register. In other words, it still consists in a we/they discrimination, but the we/they, instead of being defined with political categories, is now established in moral terms. In place of a struggle between ‘right and left’ we are faced with a struggle between ‘right and wrong’.”
Den sociologiska känslan i detta citat märks genom att det riktar sig mot samhällsförändring, i detta fall politisk förändring. Personligen och intuitivt skriver jag under på att detta stämmer. Jag vet dock inte i vilken utsträckning det gör det. Påståendet är egentligen inte speciellt anmärkningsvärt. Här och där hör man att höger/vänsterskalan är på utdöende. Det som är än mer intressant är människors gemensamma föreställningar. Om människor mer och mer vägleds av sina moraliska övertygelser i sitt politiska tänkande och handlande så kan vi eventuellt vänta oss flera intressanta aspekter som spinner ur detta.
Etiska diskussioner aktualiseras i större utsträckning. Detta skulle vara spännande och det skulle troligtvis leda till en utveckling av diskursen i stort.
Hur kommer människor att resonera i etiska frågor? D.v.s. vilka betingelser kommer till spel? Skulle människor resonera universellt eller partikulärt? Skulle de resonera i enlighet med ett konsekvenstänkande eller i enlighet med ett strikt plikttänkande?
Människor skulle komma att handla mer ”privatpolitiskt” än vad de gör idag, d.v.s. de skulle i större utsträckning leva med föreställningen att ”allt är politiskt”. Det intressanta elementet ligger i frågan om vad som kan åstadkommas med detta förfarande jämfört med det mer partipolitiska. Blir konsekvenserna kaos och relativism? Eller finner vi gemensamma etiska uppfattningar att bygga vidare på?
Representativ demokrati
Vad jag har förstått grundar sig den representativa demokratin på tre antaganden. De tre antagandena är att:
- alla kan ha en åsikt, att
- alla åsikter är lika mycket värda och att
- det råder konsensus om frågorna som skall tas ställning till.
Det första antagandet är givetvis problematiskt. Detta ser man om man har någon som helst förståelse för hur samhälleliga strukturer utövar effekter på individers sätt att tänka och handla på. Alla kan inte ha en åsikt och frågans komplexitet är det som bland annat avgör var gränsen går – vilka som kan och inte kan ha en åsikt. Pierre Bourdieu menar i enlighet med sin habitusteori att förklaringen till att alla inte kan ha en åsikt är att det finns vissa intressen och vissa mönster som ständigt reproduceras. Det politiska fältet följer vissa för detta fält givna mönster. Med andra ord är det de dominerande grupperna i samhället som sätter standarden för vad som skall tas ställning till. Det blir de dominerande grupperna som i större utsträckning kan ha åsikter då det är deras intressen som främst sätts upp på den politiska agendan. De dominerade grupperna sätter sig kanske inte in i relevant information då frågorna eller problemen som de ska ha åsikter om inte rör deras liv på samma tydliga sätt.
Det andra antagandet, att alla åsikter är lika mycket värda, är även detta problematiskt då vissa åsikter är mer underbyggda av skäl än andra. Detta betyder inte mer än att vissa kan hysa åsikter som de inte skulle ha hyst om de hade reflekterat kring dem ordentligt. Oreflekterade åsikter eller röster i ett riksdagsval kan i värsta fall leda till att politiken förfrämligas för medborgarna. Ur ett strikt moralfilosofiskt perspektiv och genom en bokstavlig tolkning verkar antagandet uppenbart falskt. En röst som förmedlar ett rop på hjälp verkar mer värd i sig än en röst som är av mer ytlig karaktär. Här tänker jag mig någon form av behovstrappa – att basala behov är mer värda än icke-basala behov.
Det tredje antagandet är även detta uppenbart problematiskt. Vi ska tala om samma saker för att det ska råda konsensus, för att en överlappande förståelse ska vara närvarande. Ett visst problem eller en viss politisk fråga som samhällsmedborgarna ska ta ställning till förstås troligtvis inte likadant om samhällsmedborgarna närmar sig denna fråga eller detta problem från olika samhälleliga positioner. Inom dagens politik, där tid är pengar och input av röster förvandlas till output av makt, närvarar begreppsförvirring, bristande kunskaper om konsekvenser samt ett ”fiskande” av röster på ett tydligt sätt. Ur en strikt tolkning av ”överlappande förståelse” menar vissa filosofer att det inte står helt klart att vi någonsin talar om exakt samma saker. Om vi bortser från denna tolkning, och återvänder till Bourdieu, kan vi istället fråga oss om graden av överlappande förståelse är tillräcklig för att demokratiska processer ska kunna äga rum på ett legitimt sätt. Frågan om konsensus är därför relaterad till frågan om hur hårda krav vi bör ställa på den överlappande förståelsen. Är vi tillfredsställda när endast den minsta av överlappande förståelse finns närvarande torde detta tredje antagande vara legitimt att anta. Men för en mer välfungerande och önskvärd politisk process kräver vi förstås mer överlappning än den minsta tänkbara. En demokrati som ”lever” bör inbegripas av krav på konsensus, kring uppfattningen av frågor och problem, som är ganska höga. Kärnan i lösningen av problematiken kring den överlappande förståelsen av specifika frågor är de politiska samhällsmedborgarnas grad av engagemang. Utan viljan att sätta sig in i relevant information och liknande blir det svårt att se hur graden av överlappande förståelse ska kunna öka i en markant mening.
Mat för smaklökarna
Vilken tur att man är uppvuxen i en modern, världsvan och nyskapande familj. När jag växte upp visste jag aldrig vad som väntade när jag kom hem från skolan. Bägge föräldrarna är ess i köket. En vanlig vecka kunde matmässigt se ut som följer:
Måndag: Farsan slänger ihop lite indiskt – Currykyckling. Mums.
Tisdag: Lite italienskt skadar aldrig – Köttfärssås och spaghetti. Går inte av för hackor.
Onsdag: Kinesiskt känns alltid fräscht – Nudlar wokas med frysta grönsaker. Hai!
Torsdag: Det franska köket får inte glömmas bort. Baguetter med skagenröra. Ja tack!
Fredag: Vi avslutade alltid veckan med lite mexikanskt – Tacos. WOW vad starkt det kan vara med mat!
Lördag: Dessa helgdagar var alltid slappa som en siesta. Därför blev det ofta italienskt – Pizza med ananas.
Söndagen: Här ville vi alltid festa till det lite extra. Det blev ofta äkta amerikansk mat – Stekta hamburgare med pommes strips.
På detta vis rullade det på. Det är skönt så här i efterhand att konstatera att man slapp all tråkig svensk mat som kåldolmar.
Sociala rörelser
Sociala rörelser är på framåtmarsch. Det sjunkande valdeltagandet har många orsaker. Jag tror dock inte att det sjunkande valdeltagandet samvarierar med grad av politiskt engagemang. Jag tror att dagens politik delvis håller på att transformeras till en slags ”livspolitik”. Ett livspolitiskt förfarande är mer personligt och det pågår ständigt i form av alla de val vi utför i vardagens alla valsituationer.
När vi talar om livspolitiken i en mer kollektiv mening talar vi om sociala rörelser. I The Blackwell Companion to Social Movements defineras Sociala rörelser enligt följande:
Collectives acting with some degree of organization and continuity outside of institutional or organizational channels for the purpose of challenging or defending extant authority, whether it is institutionally or culturally based, in the group, organization, society, culture, or world order of which they are a part.”
Inom området för sociala rörelser finns mängder av intressanta frågeställningar. Övergripande och i generella termer kan vi ställa dagens modernitetsforskning mot framväxten av sociala rörelser. Jag tänker på Mikael Carlehedens beskrivning av ”Autencitetens tidsålder” – självförverkligande och utlevande individer som vill göra en skillnad anser troligtvis att dagens representativa demokrati är alltför trög.
Det är också intressant med själva motiven bakom ett mer privatpolitiskt handlande – drivs aktivister av moraliska skäl? Vilka argument finns närvarande? Premisser?
Jag tänker mig att aktivister kan placeras på olika positioner längs med ett antal dimensioner. Några exempel på sådana dimensioner är:
Global ansats – Lokal ansats
Röstar i riksdagsval – Röstar inte i riksdagsval
Kontroversiella aktioner – Okontroversiella aktioner
Spontana aktioner – Planerade aktioner
Reflexivt – Vanemässigt/Internaliserat
Moraliska skäl – Inte moraliska skäl
Förändringsbetonat – Konserverande
Hierarkisk organisation – Platt organisation
Hög frekvens – Låg frekvens
Identitetsskapande – Inte identitetsskapande
För att finna strukturella förändringar i samhället kan vi leta i människors livsföringar. Det privatpolitiska förfarandet verkar vara ett passande område att rota i.
Inlärning
Första gången min hund hörde fågelkvitter såg hon samtidigt en längdskidåkare. Konstigt fenomen för en hundvalp att varsebli.
Andra gången hon hörde fågelkvitter började hon se sig omkring efter en längdskidåkare.
Våren som årstid
Våren benämns ofta uteslutande i positiva ordalag. Jag gillar vissa av vårens egenskaper – värmen, ljuset, de växande blommorna.
Jag kan dock dra en negativ slutsats angående kombinationen ’våren och jag’. Den säger att jag saknar kraft och kreativitet under våren. Vårdepressioner är tydligen ungefär lika vanliga som de mer kända ‘Höstdepressionerna’. Jag antar att jag varje vår lider av någon form av depression *delight* och att den främsta orsaken är den föregående långa och kalla och mörka vintern.
Som vän av ordning vill jag påpeka att det inte är vårens fel i sig att jag är svagare under vissa perioder. Det är endast fallet att våren ”råkar” vara inkommande samtidigt som min kraft sinar.
Humes lag
Ni som är intresserade av bakgrunden till följande inlägg men inte är insatta i frågan kan med fördel läsa inlägget ’Ayn Rand’.
Till följd av en utdragen diskussion om Ayn Rands objektivism, eller snarare hennes etiska egoism, har jag börjat fundera lite kring Hume’s lag. Detta då sanningsvärdet i objektivismen står och faller med sanningsvärdet i Hume’s lag. Efter att ha läst en hel del ”lösningar” av problemet med Hume’s lag för objektivister vill jag använda en träffande sammanfattning av en objektivist:
Väldigt kortfattat kan man säga så här om “Humes lag”. Tanken här är att ett böra bara kan motiveras om man förutsätter ett annat böra bland sina premisser. Men det finns ett problem vad gäller det yttersta “börat” eller värdet, det som så att säga gör alla andra möjliga. Om det är det yttersta börat då kan det inte motiveras av ytterligare ett böra, för då är det inte längre det yttersta. Men om det inte finns ett ytterligare böra som kan motivera detta yttersta böra, då måste, sägs det, valet av detta yttersta böra vara helt godtyckligt och subjektivt. Ayn Rands svar på detta bekymmer är genom att visa att livet är det enda som logiskt och metafysiskt sett _kan_ tjäna som ett yttersta värde. Det går därför att motivera valet av livet som det yttersta värdet. Det är nämligen livet eller inget. Med andra ord är det bara om man väljer att hålla något annat än livet som valet blir omotiverat, för inget annat än livet är eller kan vara ett yttersta värde.”
Detta citat överensstämmer i sak med andra framställningar jag tagit del av.
Ett problem som närvarar är att resonemanget förutsätter det som ska bevisas. Det förutsätter så att säga att det finns en objektivt sann och universellt giltig moral. Hur ska man ta ställning till resonemang som förutsätter det som ska bevisas? Givetvis ska man förkasta dem.
Detta är dock inte det enda problemet. För det andra, om det finns en objektivt sann och universellt giltig moral och denna ska bygga på premisser om ’livet som yttersta fundament’ eller liknande är det enkelt att se att andra moralteorier än den etiska egoismen kan härledas. Varför skulle vi förfäkta en moralteori där individen och inte kollektivet sätts i centrum? Det krävs enligt elementär logik en subjektiv värdering för att rättfärdiga den etiska egoismen. Därför är den inte objektivt sann och universellt giltig.
Den etiska egoismen är således lika falsk eller lika sann som varje annan moralfilosofisk teori.
Rättelse
Optimus Prime och Ultra-Magnus är inte samma varelse. Gustav har påpekat detta faktafel som jag tidigare i veckan trodde var sant.
Optimus Prime och Ultra-Magnus är alltså två olika robotar i samma serie.
Mao
Jag läser en bok som heter MAO, den sanna historien. (Var god och notera anspråket i titeln). Har alltid varit lite svag för porträtt av karismatiska människor som genom diverse lyckas få med sig stora anhängarskaror. Det är väl mitt intresse för psykologi som gör sig gällande. Manipulation, karisma, trovärdighet, auktoritet, koherens och socialpsykologi är begrepp som framträder i förgrunden av denna bild.
Maos inställning till de moraliska principerna utgjordes av en kärna – självet, jaget – som stod höjt över allt annat. Han lär ha sagt följande:
Jag instämmer inte i åsikten att individen för att vara moralisk måste låta sina handlingar vägledas av principen att de ska vara andra till gagn. Moral behöver inte definieras i förhållande till andra … Människor som jag vill … tillfredsställa sig själva till bredden, och genom att göra detta erövrar vi automatiskt de högsta moraliska värderingar. Självfallet finns det människor och föremål i världen, men de existerar endast för min skull … Människor som jag har bara en plikt och den är gentemot oss själva, vi har ingen plikt gentemot andra människor.”
Mao trodde inte på något såvida han inte själv kunde dra fördel av det. Han sade att ett gott eftermäle ”inte kan skänka mig någon glädje, eftersom detta eftermäle tillhör framtiden och inte min egen verklighet”.
Jag har en intuition som säger mig att de flesta inom klassen av ”erövrare, diktatorer och sektledare” har tänkt och tänker i liknande banor. Pol Pot är ett exempel.
Jag vill egentligen inte göra följande jämförelse men känner mig tvingad: Det skulle lika gärna kunna vara Ayn Rand som citerades ovan. Den etiska egoismen säger bland annat det Mao förkunnade.
Till sist vill jag givetvis betona att det inte är önskvärt att ta saker ur sina sammanhang för att sedan göra jämförelser. Denna jämförelse är rent deskriptiv och åsyftar endast små delar av större helheter. Jag ”var bara tvungen” när jag kom över dessa rader av Mao i direkt anslutning till en ganska intensiv debatt om Ayn Rands filosofi.
Framtiden
Imorgon reser jag bort för att komma hem på söndag. (Konstig mening).
Konsistens och inkonsistens
Jag vill varna om att följande text saknar struktur.
Idag tänker jag på min egen och andras konsistens. Det är dock inte fallet att jag har blivit lösare i kroppen eller att jag har sett många tjocka personer. Jag tänker på konsistens i termer av intellektuell stadga eller snarare, i termer av logik. Det kan kallas om en vegan att denne är konsistent i sina värderingar, när värderingarna stämmer överens med varandra. En vegan som aldrig förtär animaliska produkter men köper skinnskor såväl som äger en nyinköpt skinnsoffa brukar man istället kalla inkonsistent. Begreppsparet konsistens/inkonsistens brukar liknas vid paret konsekvens/inkonsekvens. Men det är som ni säkert märker svårt att konsekventa eller inkonsekventa idéer, värderingar och dylikt då detta begreppspar snarare denoterar beteenden och handlingar.
Hur viktigt är det att vara konsistent? Det brukar nämligen påpekas ibland och lite överallt att människor inte är konsistenta och att detta inte är önskvärt.
I logiska härledningar är konsistensen (eller inkonsistensen) givetvis av enorm vikt. När en satsmängd är inkonsistent följer inte slutsatsen från premisserna. Med ett mer vardagligt uttryck kan sådana satsmängder kallas ogiltiga.
Det är ganska angenämnt att umgås med personer som är konsistenta. Man vet var man har dem. De kan förvisso bli ganska tråkiga om de aldrig beter sig oväntat.
Värderingar? Vegetarianer och annat löst folk som inte är sina ideal till fullo trogna är kanske idealtypen för personer med värderingar som är påtagligt inkonsistenta.
Jag själv är en sådan halvmesyr till person som inte brinner tillräckligt mycket för mina ideal. Väljer bort kött för (7:e?) året i rad samtidigt som jag går omkring i ett par Stan Smith av läder (väljer förvisso bort skinn nu för tiden).
Har fått höra argument som konnoterar konsistensbegreppet. Det kan anföras att ”Om man ska vara som du, då kan man ju inte göra någonting!”. Som ni ser inrymmer föregående mening ett antagande om att man bör vara konsistent. Det smids tankar som säger att ett ställningstagande i en moralisk fråga implicerar liknande ställningstaganden i andra frågor som kan angripas på liknande sätt som den första frågan. Ett exempel på det sistnämnda är när en person försöker leva i enlighet med en idé vars imperativ säger att lidande skall minskas. Lidandet i en situation rörande ditt bör minskas såväl som lidandet i en situation rörade datt bör.
Det är troligtvis ganska svårt att slå sig fri från detta enkelspåriga och kategoriska sätt att tänka på. Det spinner kanske från våra biologiska begränsningar - vårt kategoriska uppdelande av allt - samt, ur en mer sociologisk synvinkel, kyrkans gamla och fortfarande existerande tankeartefakter (som då kanske ytterst är orsakade av våra genetiska predispositioner)(artefakter kan även kallas ”imaginary significations”, ”kognitiva institutioner” o.s.v.).
Om vi tänker oss att en person anser att det är önskvärt ur en moralisk synvinkel att djur varken får utstå lidande eller dö för människors tungor så anser jag att denne person inte behöver hysa andra uppfattningar i enlighet med de rörande djuren. Det måste få handla om avvägningar och annat som leder fram till de mål som har förutsatts. Jag är helt enkelt inte så radikal i mina åsyftningar. Jag tänker mig kanske att en vegetarian kan påverka mer än en vegan. En vegetarian kanske kan få tio annars svalt inställda personer att välja bort kött medan en vegan kanske endast får till stånd denna förändring hos två personer?
Kommentera gärna. Jag är medveten om min bristfälliga kunskap och den icke närvarande stringensen i inlägget.
Mentala platser
Det är en självklarhet att vi målar upp bilder i vårt inre när vi läser böcker. Det är ofta ganska detaljerade bilder som skapas när vi tar del av en historia. I anslutning till detta fenomen vill jag rapportera om ett något märkligare målande av bilder som inträffar mig själv när jag läser facklitteratur. Jag kan ofta befinna mig på en specifik plats en hel bok igenom och platsen i fråga behöver sannerligen inta ha ett dyft med boken att göra.
- Under läsningen av en bok om psykoterapi befann jag mig mentalt i affären Överskottsbolaget.
- När jag läser om fri vilja, vad det än gäller, befinner jag mig i en vägkorsning i närheten av huset jag växte upp i.
- När jag tuggade Ayn Rand befann jag mig i restaurangen i anslutning till närbutiken Lucullus.
Det finns flera platser men kruxet är att jag endast är medveten om deras lokalisering vissa stunder. Jag vet inte om vi ska dra några förhastade slutsatser av detta. Det räcker med att vi konstaterar att fenomenet existerar för mig.
