Framtida inlägg

Har just påbörjat en kurs i politisk sociologi. Ni kan hädanefter förvänta er ett par ännu inte diskuterade ismer på agendan.

Bistånd

Mycket av dagens forskning kring bistånd pekar på att mindre bistånd är bättre bistånd. Som följd brukar ett yttrande om avskaffandet av biståndet hävdas. Det bakomliggande antagandet är troligtvis att investeringar och liknande på hemmaplan stimulerar till en global tillväxt som gör att alla i det långa loppet får det bättre ekonomiskt, i absoluta termer.

Jag vill konceptualisera dessa insikter och visa att de är normativt tvivelaktiga samt visa på ett alternativt förfarande.

Biståndshjälpen fungerar inte. För mycket pengar fastnar på vägen, de används i för liten utsträckning till det de är avsatta för. Dessutom ska det tilläggas att biståndet som hamnar på rätt plats på rätt sätt inte används önskvärt – det genererar inte till utveckling på lång sikt och kan t.o.m. vara kontraproduktivt.

Istället för att avskaffa biståndet och förlita sig till att den rika och goda människan kommer att handla så pass altruistiskt att alla får det bättre i slutändan skulle jag vilja se att en tillräckligt stor del av biståndet läggs på själva proceduren – att tillräckligt kompetenta personer planerar och övervakar förloppet. Det ekonomiska överflöd som finns närvarande i västvärlden då de fattigaste får tillräckligt mycket bistånd från privata händer kan tyckas vara överflödigt.

Jag förringar inte forskningen men jag förfäktar de normativa slutsatserna. Jag ser den deskriptiva delen av forskningen som ett nödvändigt villkor för att en positiv utveckling ska kunna genereras. Nu kan forskningen lägga fokus på hur vi ska kunna effektivisera förloppet.

Jag känner mig ganska trygg med mina uppfattningar, främst på grund av att 2+2=4. (Ser ni kopplingen?).

(Jag vill betona att detta inlägg redogör för en förenklad bild av problemet, därav den i inledningen uttryckta konceptualiseringen)

Doping

Carolina Kl[y]ft och Stefan Holm kan tänka sig att operera in ett mikrochip under huden för att slippa undan dopingmisstankar.

Vi vill inte göra fel. Vi vill inte vara annorlunda och ohederliga.

Obehagligt.

Många människor är villiga att lämna DNA vid födseln för att det ska bli lättare att sätta dit brottslingar.

Obehagligt.

Trots att Foucault var relativist kan vi använda hans analyser av biomakt på dessa fall. Vi har internaliserat företällningar vars konsekvenser är skrämmande. Scenarion ur Kallocain och 1984 gör sig påminda. Har det verkligen gått så långt redan?

Är det ingen mer än jag som känner sig övervakad vid en sådan liten revirsinträngning som den hastighetskamerorna leder till?

Vi ska rädda liv, skydda medborgarna, bättra på statistiken, ”ligga långt fram”. Nu kommer det något normativt: pengarna som läggs på nolltoleransen i trafiken bör läggas på gruppen av självmordsbenägna.

Jag vet vad ni tänker. Ni tänker att jag är en sån som vill råna banker och köra för fort. Ni har fel.

Dessutom: Om man lägger ned väldigt mycket tid på någonting, under många år, så torde det följa att det man inte ägnar så mycket tid åt blir underutvecklat. (Detta tar vi med oss).

Kategoriskt tänkande

Den experimentella psykologin har genom olika experiment fastslagit att människan är disponerad till att tänka i kategorier. Denna typ av psykologi är starkt bunden till hjärnscanning och biologi.

Intuitivt tror jag att denna form av psykologi har en hel del att berätta, idag och i framtiden – när det gäller basalt mänskligt beteende och förklaringar till detta. Men jag är givetvis inte anhängare av den etiska biologismen.

Om vi är disponerade till att tänka i kategorier får detta oerhört viktiga och spännande konsekvenser:

– Det är inte längre Platons fel att dualismen existerar.

(Hans ande har fått utstå mycket på sistone).

Begreppsapparater

Inom samhällsvetenskaperna utformas begreppsapparater vars mål är att beskriva verkligheten.

En ofta återkommande tanke som slår mig när jag läser teoretiska framställningar om allehanda områden är huruvida antalet begrepp för ett specifikt område är för stort eller för litet. Vi kan med en för knapphändig begreppsapparat förlora insikter om gräsrotsnivån och vi kan med en för pluralistisk förlora översiktsbilden.

Ibland infinner sig en känsla av att ett visst begrepp får göra för mycket jobb – det förklarar allt och inget. Ett exempel är Pierre Bourdieus habitusbegrepp. Habitus förklarar allt mänskligt handlande på en övergripande nivå men inget eller lite i de partikulära fallen.

Under de senaste (två?) åren har jag lutat mig åt att det ofta behövs flera begrepp för att beskriva något komplext – beskrivningen har antagits bli mer precis. Men i ett par texter jag läst under den senaste tiden har jag stött på det motsatta problemet till det som uppstår vid användandet av habitus. Författare har i dessa fall använt för många begrepp i sina beskrivningar – de har använt begrepp vars mening i stor utsträckning överlappar varandra. Detta gäller främst begreppen i sig beträffande det de denoterar men det finns även fall där begrepp beskriver något som kan ”komma till spel” och då ser vi snarare en överlappning i begreppens konsekvenser.

I anslutning till det ovan nämnda uppstår självfallet frågan om användningen av en viss begreppsapparat på ett visst område kan vara riktig. 

Om vi använder Nancy Frasers begreppsapparat beträffande olika typer av politik som belysande exempel – omfördelningspolitik och identitetspolitik (politik om erkännande) – kan vi kanske skönja problemet. Omfördelningsbegreppet denoterar en politik som inriktar sig på ojämlik fördelning och/eller orättvis fördelning av ekonomiska medel. Erkännandebegreppet denoterar en politik som inriktar sig på att få vissa grupper erkända i ett samhälle – invandrare, handikappade, homosexuella o.s.v.

Som jag uppfattar begreppen är erkännandebegreppet mycket vidare än omfördelningsbegreppet. En del av omfördelningsbegreppet ingår så att säga i erkännandebegreppet. Detta gäller främst konsekvenserna i genomförandet av de två ansatserna. En grupp som är i behov av ekonomiska subventioner är ofta inte erkända i samhället – är de inte i behov av ekonomiska subventioner är de troligtvis och oftast erkända (detta gäller givetvis inte i alla möjliga fall). En invandrad person med utländskt namn får inte arbete för att han/hon inte är erkänd i samhället – han/hon behöver hjälp till underhåll. Är han/hon erkänd så anställer arbetsgivare i större utsträckning människor som heter Ali eller Fatima.

Erkännandebegreppet rör kulturella variabler medan omfördelningsbegreppet främst rör ekonomiska. Det torde ofta vara fallet att det ekonomiska supervenierar på det kulturella.

Jag vill hävda att det finns bättre och sämre sätt att beskriva verkligheten inom samhällsvetenskapen. Det kan låta självklart, men inom exempelvis sociologin får många, som jag uppfattar det, problem med att ens hävda det minsta lilla om verkligheten. Relativismen är utbredd i spåren efter Foucault.

– DET FINNS EN VERKLIGHET.

(Det tar vi med oss).

Lästipsen idag är någon av följande översiktsböcker:

   A Historical Introduction to the Philosophy of Science – John Losee

   Metaphysics, a Contemporary Introduction – Michael J. Loux

   Vad är vetenskap egentligen? – A.F. Chalmers

Notis om autenticitetens tidsålder

I mitt inlägg om modernitet hänvisar jag till Mikael Carlehedens beskrivning av modernitetens senaste epok. Tanken som har slagit mig är att denna blogg är ett uttryck för precis det han beskriver.

Det har länge förefallit mig väldigt främmande att ”leva ut” på detta sätt.

Men jag mår bra av det.

Jag får helt enkelt finna mig i att endast vara en väldigt liten del i någonting bortom min kontroll som dessutom påverkar mig på ett fundamentalt sätt.

Hypotes

Hypotesen gäller föreställningar hos politiskt tänkande människor. Den har uppstått till följd av ett vanligt förekommande påstående och den gäller kanske främst den inte så teoretiskt initierade politiska medborgaren. Det ska även nämnas att denna hypotes endast gäller vissa politiskt tänkande människor (så vi slipper upprörda inlägg). Dessutom det klassiska: Den baseras på korrelationstänkande.

Hypotesen: Människor på den högra delen av den politiska skalan har i högre grad föreställningar om att vi ”är vår egen lyckas smed” jämfört med människor på den vänstra delen.

Det vanligt förekommande påståendet: Varför ska vi betala för ”dom”? (Välbeställda om fattighjon)

En föreställning som säger att vi står fullt ansvariga för våra val verkar leda till en predisposition att rösta på ett parti tillhörande den högra delen av den politiska skalan. En föreställning som säger att ”det är många externa variabler i förhållande till individen som påverkar dennes [val]” verkar leda till en predisposition att rösta på ett parti tillhörande den vänstra delen av den politiska skalan. Antagandet om predispostionen omfattas inte av människor som handlar altruistiskt (exempelvis moderater som värnar om de sämst ställda genom att hänvisa till spin-off eller liknande).

Referensgruppen i tankekedjan är gruppen av de sämst ställda medborgarna och referensargumentet är att ingen som inte kan ställas ansvarig för ett specifikt val bör ställas ansvarig för detta val (The principle of alternative possibilities). Om hypotesen stämmer så gäller den således inte determinister eller inkompatibilister som röstar på moderaterna och hänvisar till det så kallade ”incitamentargumentet”.

Hypotesen ska inte förstås i relation till problemet med fri vilja. Snarare ska det förstås i relation till samhälleliga strukturer, ”det genetiska lotteriet” [som inte är ett lotteri] – den grundas på ett antagande om att vi är mer påverkade och mindre fria än vad de flesta tror.

Stämmer hypotesen?

Djärva yttringar

Jag gillar  djärva yttringar. Särskilt om det som yttras, efter lite tankemöda, inte är uppenbart felaktigt.

Inledningar i böcker skrivna av filosofer brukar kunna innehålla ganska roliga meningar. Den främsta anledningen är den i kontexten så sakliga framställningen i kombination med någonting djärvt eller småkul (som kontrast).

Derek Parfit får i Reasons and Persons in sin katt på ett stiligt sätt:

Like my cat, I often simply do what I want to do. I am then not using an ability that only persons have. We know that there are reasons for acting, and that some reasons are better or stronger than others. One of the main subjects of this book is a set of questions about what we have reasons to do. I shall discuss several theories. Some of these are moral theories, others are theories about rationality.

Jens Johansson vänder upp och ned på en av de mest fundamentala föreställningarna i Mortal Beings – On the Metaphysics and Value of Death:

Some philosophical views are notoriously difficult to believe outside the office or seminar room, no matter how much theoretical support they may have … Candidates of such doctrines include the view that we lack free will; the view that inductive inference lack justification; the denial of passage of time; the view that for all each of us knows, there may well exist no external world; and the view that human beings and other animals have equal moral worth … I am going to advocate a view that, I suspect, many readers are naturally inclined to disbelieve … The View says that our own deaths is not at all such a big affair as most of us think it is; though many of us are in fact concerned i a special way about their own deaths, these attitudes lacks justification.

En annan typ av yttring har yppats av Tiina Rosenberg:

”KÄRNFAMILJEN ÄR ETT ANTIFEMINISTISKT PROJEKT”. 

Vid tillfället i fråga satte [en halv miljon?] svenskar ”kaffet i fel strupe”.

Varför gillar jag ovanstående yttringar? Jag vet inte riktigt. Det kan handla om att man vaknar till från den slumrande vardagen.

Michel Foucault har för övrigt inlett ett direktsänt tv-program med följande, relativt kontroversiella uttalande: 

DET ÄR VARJE FÅNGES PLIKT ATT FÖRSÖKA FLY FRÅN FÄNGELSET.

Det får bli Foucault som tar förstapriset idag.

Modernitet

Det västerländska samhället håller på att transformeras!

Saker och ting kommer [aldrig] att bli som de en gång var.

Sociologer har riktat sina objektiv mot detta område. De vill fånga det unika i samtiden med hjälp av historiska analyser och konstruerade begreppsapparater. De vill spekulera om framtiden. Jag anser att vissa fångar det ”artspecifika” i dagens moderna samhälle på ett riktigt sätt.

Innan jag redogör för specifika drag i det moderna vill jag rama in området. ”Det postmoderna samhället” läggs åt sidan – det finns för många problem med att använda ”post” i detta sammanhang enligt många författare (även om jag personligen tror att det hela handlar om ordlekar). Några distinktioner att ta med sig i sitt tänkande om det moderna är:

1. Analyserna riktar sig dels mot samhällets strukturella nivå, dels mot individerna inom dessa strukturer.

2. Samhället har förändrats (efter det industriella samhället) gradvis eller genom radikala brott.

3. Det kan handla om två eller tre epoker (eller fler eller färre).

Ulrich Beck menar att vi genom den stundande ekologiska krisen kommer att landa i ett risksamhälle. Detta risksamhälle organiserar sig efter olika typer av riskhantering. Den mest framträdande skillnaden mellan det industriella samhället och dagens och framtidens samhälle är att det i det förra handlade om att skapa rikedomar genom ett bemästrande av naturen medan det i det senare handlar om att skapa trygghet i de negativa konsekvenserna som har hunnit göra sig påminda (miljöproblematiken). Typiska särdrag i det nya samhället är bland annat att klasssamhället försvinner och att de sociala ojämlikheterna individualiseras, att förtroendet för de politiska och vetenskapliga institutionerna försvagas (bortträngning av miljöhot), att välfärdsstaten hamnar i en kris, att nationalstaten förlorar sin betydelse (hyperglobalism), att mycket blir mer flexibelt samt att det ekonomiska kapitalet vinner mark.

Richard Sennett intresserar sig främst för den arbetande människan inom organisationen. Ett nyckelbegrepp i Sennetts analyser är ‘flexibilitet’. Mycket blir mer flexibelt. ”De byråkratiska dinosarierna” håller i snabb takt på att bytas ut mot de flexibla nätverksföretagen. Det är den moderna företagsekonomin som driver på denna utveckling – det blir enklare att ägna sig åt ”re-engineering”. De mest framträdande konsekvenserna är osäkerhet, illojalitet och korsiktigt tänkande. Dessa strukturella förändringar leder till att ”karaktären krackelerar”. Således har vi att vänta illojala individer som inte vill binda upp sig. Har vi månne redan börjat se detta avspeglas i dagens relationer?  Ytterligare en viktig aspekt är att vi upplever oss som friare än någonsin. Denna frihet är dock endast skenbar enligt Sennett. I själva verket har makten spritts ut på färre händer och bakom kulisserna finns makroaktörerna som egentligen styr.

En annan infallsvinkel finns hos Peter Wagner och Mikael Carleheden. Dessa ger en mer abstrakt analys. Genom ett spänningsförhållande mellan å ena sidan frihet och autonomi och å andra sidan disciplin och ordning finner vi ”artlikheten” mellan de olika epokerna i det moderna. Carleheden kallar den senaste epoken, vilken vi har tagit ett rejält kliv in i, för autenticitetens tidsålder. Med Carlehedens ord tar vi idag hög materiell standard för givet istället för att sträva efter att uppnå den. Vi vägleds av postmateriella värden – vi vill uttrycka ”vårt sanna jag”. Detta är kompatibelt med vad samhällsfilososofen Nancy Fraser kommer fram till i Den radikala fantasin, mellan omfördelning och erkännande. Fraser menar att vi idag, med starten någon gång under 60- och 70-talen, ser en förskjutning från en omfördelningspolitik mot en identitetspolitik. Politiken under det industriella samhället fram till studentrevolten handlade nästan uteslutande om ekonomiska orättvisor medan den idag handlar om olika gruppers strävan efter att bli erkända.

Vad ska man anse om dessa analyser? De redogör för olika områdens transformationer och ingen verkar vara helt fel ute.

Jag vill betona att jag tror vi behöver, för att fånga strukturella omvandlingar och det specifika i tiden, reda ut och klargöra vilka normativa, kognitiva och estetiska föreställningar människor låter sina liv vägledas av – vilka livsföringar som är i spel. Detta grepp förespråkas för övrigt av Carleheden.

Vad kan det mer finnas för ”artspecifikt” i dagens västerländska samhälle?

Lästips:

Den radikala fantasin, mellan omfördelning och erkännande – Nancy Fraser

A Sociology of Modernity: Liberty and Freedom – Peter Wagner

Livsföring – Ett sociologiskt grundbegrepp – Mikael Carleheden m.fl.

Risksamhället: På väg mot en annan modernitet – Ulrich Beck

Kommentarer

Nu går det att kommentera inlägg utan att jag behöver godkänna dem.

Gästinlägg

En ny blogg av mig, som är en god vän till Patrik är eventuellt på gång. Jag känner honom från våra gemensamma filosofistudier. Bloggens fokus kommer att ligga på statsvetenskapliga frågor, främst inom demokratiteori. Anledningen till att jag publicerar denna reklam för den kommande bloggen är att jag önskar höra vad ni som läser Patriks blogg anser om idén. Kom gärna med förslag. Jag är fortfarande osäker på om den kommer att skrivas på engelska eller svenska.

Pär

Vad är vi?

Vad i utgörs vi av fundamentalt? Och vad består vår personliga identitet av över tid? Även sådana frågor verkar svåra att närma sig på ett givet sätt. Jag vill dock peka på två positioner man kan ansluta sig till.

Den i särklass vanligaste positionen kan vi kalla PA (The psychological approach). Enligt PA utgörs vi framför allt av vår psykologi. Grovt uttryckt menar PA att det som bestämmer en persons identitet från en dag till en annan och från ett decennium till ett annat är den psykologiska kontinuiteten hos objektet. Om Pelles mentala innehåll av idag har föregåtts av Pelles mentala innehåll av igår och dagen innan igår och det föreligger en psykologisk kontinuitet så är Pelle idag samma person som Pelle igår och Pelle dagen innan igår. Om Pelles mentala innehåll igår flyttades till en katts kropp så skulle helt enkelt Kattkroppen vara hemvist för Pelle. Katten på gatan skulle vara Pelle och Pelles kropp skulle vara obetydlig.

På senare år har en position kallad Animalism gjort sig märkbar. Animalismen företräds främst av Eric Olson som har skrivit boken The Human Animal. Anhängare av animalism menar till skillnad från anhängare av det psykologiska perspektivet att det vi fundamentalt utgörs av är våra basala och organiska livsuppehållande processer, som hjärtats pumpningar, matsmältningen och det respiratoriska systemet. Om Pelles mentala innehåll skulle flyttas till en katt och Pelles livsuppehållande processer hölls igång på sjukhuset så är det enligt animalismen på sjukhuset vi finner Pelle. Katten i fråga har bara fått nya tankebanor och nya minnen.

I ett mer prekärt fall kan vi tänka oss att vi delar på Pelles mentala innehåll genom en transplantation. Vi kan säga att Pelles mentala innehåll sätts in i två hjärndöda men levande trafikoffers skallar samtidigt som Pelles metabolism hålls igång på sjukhuset. Här har vi alltså tre personer, X som hjärndöd men levande (f.d. Pelle), Y med nya tankegångar (f.d. Kattis) och Z med nya tankegångar (f.d. Roger). Enligt PA har nu den ursprungliga Pelle blivit två personer! Enligt animalismen ligger Pelle på en brits medan de två trafikoffren har fått Pelles nya tankebanor och minnen, Pelle är hjärntom medan Kattis och Roger tänker och minns som Pelle.

Derek Parfit, före detta anhängare av PA, hävdar istället att det inte spelar någon roll, han menar ungefär att:

Persons themselves are distinct from their bodies and psychologies, but the existence of a person consists in nothing over and above the existence of a brain and body and the occurrence of an interrelated series of mental and physical events. These are the foundational claims of Parfit’s constitutive reductionism. Consider an analogy: Cellini’s Venus is made of bronze. Although the lump of bronze and the statue itself surely exist, these objects have different persistence conditions: if melted down, Venus ceases to exist while the lump of bronze does not. Therefore, they are not identical; rather, so the suggestion, the lump of bronze constitutes the statue. The same is true of persons, who are constituted by, but not identical with, a physiology, a psychology, and the occurrence of an interrelated series of causal and cognitive relations.

Frågan är nästan oändligt mycket djupare än vad jag har redogjort för och jag är idag inte kapabel att hysa några starkare åsikter. Intuitivt lutar jag mig dock åt animalismen.

Lästips:

– The Human Animal av Eric Olson
– Mortal Beings, On the Metaphysics and Value of Death av Jens Johansson
– Personal Identity, Essäsamling redigerad av Raymond Martin och John Barresi

Hjärnans bandbredd

Jag utsätts då och då av en mening vilken jag tidigare alltid har godtagit utan närmare reflektion. Med tiden började mitt kritiska system alarmera om konstigheter. Meningen jag åsyftar är”En bok inrymmer så mycket mer än en film.”Detta påstående måste vara falskt (det refererar till böcker som filmatiserats). Förklaringen till falskheten ligger delvis i den mänskliga hjärnans bandbredd. Jag tror att vi i en given situation kan hantera mellan 4 och 8 bitar information. En bok tar lång tid att ta sig igenom jämfört med en film, allt annat lika. Med detta följer det att vi inte hinner uppfatta allt som händer på duken. Vi hinner inte lägga märke till den otäcka tatueringen, den subtila narcissismen, de lätt gulnade löven o.s.v. Den återstående delen av förklaringen är således att lästakten bestäms av läsaren, detta är inte fallet vid tittande på film. Om man vill trilskas kan man kommentera det första citatet med”En film inrymmer med nödvändighet mycket mer än en bok.” (allt annat lika).

Homers hjärna:

En populärvetenskplig bok om hjärnans bandbredd och annat kul: Märk världen av Tor Norretranders.

Etisk oenighet

I en tid av framåtskridande relativism till följd av sekularisering och frihetsivrande kommer frågan om etikens yttersta beskaffenheter som ett brev på posten. Filosofer har diskuterat frågan i årtusenden. Finns det rätt och fel i moraliska frågor? Om det gör det, kan vi veta vad som är vad? Hur bör vi handla i just den här situationen?

Realister i moral hävdar att det existerar värdefakta. Dessa värdefakta konstituerar det som är rätt och det som är fel. Det finns olika sätt att hävda den realistiska positionen. Man kan t.ex. ansluta sig till partikularism (en variant är intuitionism) eller universalism (en variant är utilitarism).

Antirealister i moral hävdar istället att det inte existerar några värdefakta. Således har vi inget vi kan härleda våra föreställningar om rätt och fel till.

Det vanligaste och mest uppenbara argumentet som brukar anföras mot realismen är att vi med enkelhet kan se en så stor mängd oenighet i etiska frågor, mellan kulturella grupper såväl som inom en vänkrets. Den stora mängden av etisk oenighet blir ännu mer påtaglig om vi jämför med frågor som rör naturliga fakta – det är till exempel inte så många som anser att jorden är platt, och finns det tvivlare kan vi dessutom på ett ganska övertygande sätt visa att de hyser felaktiga uppfattningar. Den bästa förklaringen till allt detta sägs av antirealismen vara att det inte existerar några värdefakta, att det inte finns några objektiva rätt eller fel.

Realisterna kan dock försvara sig mot oenighetsargumentet tämligen tillfredsställande:

För det första kan man hävda att naturliga fakta låter sig mätas och vägas med hjälp av naturvetenskapligt utformade verktyg. Vi kan i princip ta reda på hur lång en person är. Detta gäller inte för värdefakta. Och detta motbevisar inte existensen av värdefakta.

För det andra kan man hävda att mängden av etisk oenighet är mindre än vad man kan tro. Hur mycket är vi inte eniga om egentligen? Samhällen fungerar relativt bra. Utan någon form av konsensus skulle vi befinna oss i Hobbes naturtillstånd.

För det tredje, om man kan förklara en stor del av de etiska oenigheterna så kan de inte längre tas för fundamentala etiska oenigheter vilka är de enda som utgör reella hot mot realismen. Förklaringar av oenigheter kan bestå av att minst en av parterna lider av minst ett kognitivt tillkortakommande. Kognitiva tillkortakommanden är sådant som påverkar individer att tänka oklart, exempelvis partiskhet, missuppfattningar och andra tankefel. Andra förklaringar av oenigheter kan bestå av att parterna i en given etisk oenighet inte härleder sina uppfattningar ur tillräckligt liknande omständigheter. En part är för dödsstraff på grund av att dödsstraffet fungerar preventivt i dennes land medan en annan part är emot dödsstraff för att dödsstraffet accelererar de grövsta brotten i dennes land.

För det fjärde kan man peka på att det faktiskt existerar en massa saker som vi inte kan ta reda på som rör naturliga fakta. Hur många sekunder levde Olof Palme? Bara för att vi inte kan ta reda på denna fråga så underminerar inte detta tron på att det finns ett riktigt svar på den.

Även om realister lyckas bortförklara oenighetsargumentet ligger bollen kvar hos dem. De bör vid en given oenighet kunna peka på precis vad det är som gör att oenigheten finns där. Detta är ofta svårt. Man har inte tillgång till de oeniga parternas tankeprocesser. Likväl har de lyckats avvärja sig. Oavgjort tills vidare?

Personligen lutar jag mig åt någon slags kontextualism. Det existerar rätt och fel på ett svagt sätt och informationen finns i kontexten. Det finns alltså inga giltiga universella moraliska principer. Det en realist måste göra är dock att sänka de epistemologiska kraven. Vi kan inte alltid veta och ibland kan vi tycka olika på grund av det som nämnts ovan. Här kan Habermas kommunikativa teori anslutas så att vi får hjälp att veta hur själva processen fram till bedömningar av rätt och fel går till, att vi får ett ”know how” om vårt ”know that”.

Till sist och som vanligt tror jag inte att det föreligger tillräckligt mycket överlappning mellan realisters och antirealisters respektive föreställningar om problemet. De härleder sina uppfattningar ur olika omständigheter.

Fri vilja

Problemet om fri vilja och determinism är kanske det genom tiderna mest omdebatterade filosofiska spörsmålet. Filosofiprofessorn Robert Kane skriver att:

The problem of free will arises when humans reach a certain higher stage of self-consciousness about how profoundly the world may influence their behaviour in ways of which they were unaware.

Människor blir helt enkelt medvetna om processer [utanför dem själva] som påverkar deras handlingar i olika riktningar. Några exempel på sådana ”påverkare” kan tänkas vara:

• Genuppsättning – Har jag ett hett temperament är sannolikheten större att jag någon gång hamnar i ett krogslagsmål jämfört med en person som har ett lugnare temperament.

• Tidigare erfarenheter – Allt jag tidigare har erfarit finns med i mitt ”bagage” på så sätt att dessa tidigare erfarenheter vägleder mig vid aktuella och framtida handlingar och tankar. Med Bourdieus terminologi kallas detta bagage för Habitus (förkroppsligade erfarenheter)

• Mikro- och makrostrukturer – Strukturer i en vänkrets (gillande och ogillande av vissa saker) påverkar såväl som samhälleliga strukturer gör.

Har vi någon fri vilja? Inom den filosofiska diskursen finns det enligt min ringa mening ett flertal intressanta diskussioner i anslutning till problemet med fri vilja. Dels har vi ett möte mellan determinister (alla skeenden är determinerade i ”orsak-verkan-processer”) och indeterminister (slumpen existerar, allt är inte determinerat), dels ett mellan kompatibilister (den fria viljan är kompatibel med determinism) och inkompatibilister (den fria viljan är inkompatibel med determinism). Ytterligare en intressant infallsvinkel finner vi i anslutning till etiken. Debatten här handlar om huruvida vi har moraliskt ansvar givet hur saker och ting ligger till i de första två diskussionerna. Här omnämns ofta The Principle of Alternative Possibilities vilken säger att om vi inte har några alternativ när vi genomför en handling så förtjänar vi varken beröm eller klander för denna handling. Förtjänar vi inte klander så bör kanske fängelserna avskaffas? Njae. Man kan tänka sig att fängelsernas blotta existens inverkar (i tidigare nämnd mening) på människors handlande (utan att de är överdrivet medvetna om detta) och att detta bidrar till ett mer önskvärt samhälle. Detta förutsätter givetvis att fängelserna verkar avskräckande samt att de förhoppningsvis rehabiliterar de intagna. Det sistnämnda är dock tveksamt.

En populär (och konstig) position att ansluta sig till är kompatibilismen. Kompatibilismen hävdar att den fria viljan är kompatibel med determinismen. Kan vi verkligen ha en fri vilja om allt följer givna lagar? Om du inte kunde ha valt mellan ett äpple och ett päron i affären eftersom det var förutbestämt att du skulle köpa ett äpple, hur kan du då sägas ha någon fri vilja? Det vanligaste svaret på denna fråga är helt enkelt att om du hade velat köpa ett päron, så skulle du ha köpt ett päron. Jag tror dock inte att inkompatibilister och kompatibilister talar om exakt samma sak här. De missar varandra, eller för att använda Habermas, det föreligger inte tillräckligt mycket överlappning i deras respektive föreställningar om problemet (de härleder inte sina uppfattningar ur tillräckligt liknande omständigheter).

Slutligen, personligen lutar jag mig åt att vi rent konceptuellt inte har någon fri vilja. Om determinismen stämmer så har vi ingen fri vilja och därmed förtjänar vi varken beröm eller klander. Men om nu slumpen existerar och determinismen är falsk, så verkar detta ändå leda till att vi inte har någon fri vilja – slumpen kan inte vara viljestyrd. Det som räddas är att allt inte är förutbestämt. Om vi nu trots allt har en slags fri vilja borde den vara relativt begränsad. Vi kanske kan välja mellan äpplen och päron på närbutiken (men detta är nog tveksamt).

Lästips:

– The Oxford Handbook of Free Will av Robert Kane

– Om Pierre Bourdieu och vanans makt av Oskar Hill Cedergran: http://www.uppsatser.se/uppsats/85b036a4ad/