Oroväckande utveckling

Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi, Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia och Sharon Rider, docent i filosofi, skriver idag i SvD att vetenskapens guld numera är till salu. De skriver följande:

Borta med vinden är den grund för forskningen som tecknas i universitetens Magna Charta: Universitetens forskning och undervisning skall vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar.”

Så här ser det inte alltid ut ute bland universiteten. Att vetenskapen är till salu leder bl.a. till att naturvetenskapen premieras på bekostnad av humaniora, att forskare kan komma att bilda publikationsklubbar för att framstå som mer konkurrenskraftiga, att forskare kan komma att bilda privata firmor för att kunna redovisa företagsanknytning mm.

Skribenterna pekar på några vetenskapliga insikter som står i bjärt kontrast till den gryende utvecklingen.

– Vetenskaplig kunskap skapas inte genom styrning. Vet man vad man vill komma fram till är det definitionsmässigt inte vetenskap man håller på med.

– Bibliometriska mått har ingen entydig koppling till vetenskaplig kvalitet.

– Att ge forskare starka vinstintressen i sin egen forskning är att underminera det vetenskapliga normsystem som säger att forskare ska vara oberoende och skapa kunskap för alla, i allmänhetens tjänst.

Utvecklingen är oroväckande på många sätt utöver de som nämns i artikeln. Jag har sett att forskning baserad på kvantitativa metoder över lag premieras framför forskning baserad på kvalitativa metoder. Detta skulle inte vara ett så stort problem om det inte vore så att forskning baserad på kvantitativa metoder ofta far med allvarliga metodologiska svårigheter. Detta problem har ju givetvis kvalitativ forskning också, men den stora skillnaden är att kvantitativa forskningsmetoder äger ett generaliseringsanspråk som kvalitativa forskningsmetoder saknar. Med generalitetsanspråket bör det medfölja en uppmaning att vara vaksam på forskningresultaten, men denna uppmaning tror jag inte beaktas i tillräcklig omfattning av t.ex. politiker och dylika intressenter.

Naturvetenskaperna kan förklara varför en kopp går sönder när den kastas mot en hård vägg. Samhällsvetenskaperna kan (eventuellt) förklara varför koppen kastas. (Just detta exempel fick jag veta att en lärare i sociologi utförde under en introduktionkurs).

Det finns ytterligare exempel på den oroväckande utvecklingen som kan härledas till dagens behandlingsvård. Kognitiva behandlingsmetoder har varit under stark utveckling ett tag – de är billigare och uppvisar goda resultat jämfört med exempelvis psykodynamiska metoder. Om detta skulle vara allt så vore det gott nog. Det finns dock problem. Även här utgör de kvantitativa forskningsresultaten en källa till skepsis. Hur har man mätt resultaten? Har efterkontroller gjorts? Efter hur lång tid?

Psykologiämnet på mitt universitet har under åren blivit så pass påverkat av utvecklingen att inga uppsatser med kvalitativa undersökningsmetoder är tillåtna. Det ser inte ljusare ut för de anställda. Jag kan bli mörkrädd när jag läser eller hör en del av den färska forskningen, levererad med både generalitetsanspråk och som sanningsbärare. Det måste givetvis vara så att det är forskningsfrågan som avgör vilken metod som är mest lämplig att använda. 

Behandlingshemmet jag jobbar på inför i dagarna ett verktyg som är tänkt att mäta klienters funktionsnivå över tid. Det är ju bra, problemet är bara att det är klienters egenskattade funktionsnivå som mäts, inte funktionsnivån per se. Men så långt har antagligen inte politikerna som beslutat om införandet tänkt.

Det har smugit sig in en effektivitetshets som kan påverka kvaliteten hos en mängd samhälleliga områden som är oroväckande. Min uppmaning får bli följande: Läs en kurs i vetenskapsteori!