Neurologi och fri vilja

Dagens diskussioner kring determinism och mänskligt handlande har inte begränsats till implikationerna som spinner från framsteg inom fysiken. Tvärtom har många vetenskapliga grenar med tiden blivit mer och mer ”deterministiska” i sin syn på människan som handlande varelse, i den meningen att de finner mer och mer belägg för att förhållanden utanför vår kontroll påverkar oss i olika riktningar.

 

Benjamin Libet ses som en pionjär inom området för viljekraft och viljemässigt handlande och genomförde så tidigt som 1958 viktiga experimentella studier kring kopplingarna till hjärnaktivitet och medvetenhet.

Libet och fann att frivilliga handlingar föregås av en specifik elektrisk laddning i hjärnan (som startar flera hundra millisekunder före försökspersonerna i fråga blir medvetna om sin vilja att handla). Detta resultat antyder att viljemässiga handlingar initieras i det omedvetna och därmed inte är fria. Libet gick inte fullt så långt i sina egna slutsatser då han ansåg att det fortfarande fanns utrymme för medvetandet att lägga in veto mot den initierade handlingen.

Enligt min mening är dessa resultat mindre viktiga i den filosofiska frågan om fri vilja. Jag tänker mig att ett medvetet vetoinlägg även detta kan vara determinerat (i enlighet med determinismen i övrigt).

 

Henrik Walter är en neuropsykiater som har forskat kring cortex (och prefrontala cortex) som är associerat med planering, val, organisering över tid o.s.v. Walter diskuterar neurologiska ”bevis” för och emot påståendet att viljans säte är lokaliserat i cortex. Hans egen uppfattning är att viljemässigheten vi talar om är utspridd över hela hjärnan men att cortex spelar en central roll på så sätt att den länkar de cortikala regionerna (som ansvarar för mer avancerat kognitivt fungerande) med andra delar av hjärnan (som t.ex. rör känsloliv och motorik). Walter diskuterar även fall där skador på cortex har lett till en upplevd förlust av ”agentskap” (bl.a. ”Alien hand syndrome”, tvångsmässigt handlande och schizofreni). Utifrån detta försvarar Walter en kompatibilistisk position.